Minimalism- Att flytta från en tvåa till ett rum på 13 kvm

För ca tre veckor sedan flyttade vi från ”lugnet på landet” i Jörlanda tillbaks till Gbg igen. Planen fick dock ändras strax före flytten. Tanken var först att vi skulle flytta till min mammas lägenhet i stan (bo med en inneboende och kunna leva lite billigare för att jag skulle kunna bli företagare igen). Min mamma skulle flytta tillfälligt till sitt lilla hus i Mellerud för att prova på att bo där i ett år och tänka igenom om hon ville ha kvar sitt hus eller sin lägenhet i Gbg (som pensionär skulle hon inte ha råd med båda i längden). Men sen fick mamma plötsligt besked om att hon blivit allvarligt sjuk och då fick planerna snabbt ändras. Beskedet fick vi ca en och en halv månad innan vi skulle lämna vår nuvarande lägenhet. Detta resulterade i att mamma fick bo kvar och vi fick ta ett litet rum som blev ledigt från en tidigare inneboende.

Saker bli inte alltid som man tänkt sig och ibland möter vi svåra situationer som kan komma helt oväntat. Att mamma skulle bli sjuk var en sådan händelse som ingen av oss i familjen var beredda på, men det var bara att ställa om och försöka stötta mamma i allt som skedde.

Jag har länge känt att jag vill leva med färre saker och att verkligen göra mig av med grejer jag inte behöver. I min längtan till att leva enklare så kan jag känna att det nu blev en ganska extrem vändning mot det minimalistiska men samtidigt tänker jag att det kanske var just detta som behövdes i mitt fall, att jag mer eller mindre tvingades till att verkligen göra en stor förändring (tidigare var planen att vi också skulle bo trångt med annan inneboende, men nu blev det det ännu mindre yta än vad som var beräknat för oss).

Att flytta från en två rumslägenhet till ett rum på 13 kvm för två personer skulle dock visa sig bli en oerhört stor utmaning. När vi precis flyttade in fick jag lite hopplöshetskänslor emellanåt över att detta aldrig kommer att gå, speciellt då vi inte har något förråd i anslutning till lägenheten och väldigt lite plats i övriga lägenheten (utan har fått lösa detta med förvaring på annat sätt). Jag kände att jag inte riktigt förstått vad jag gett mig in på. Men nu när vi bott här i ca tre veckor så känns det som att vi landat och att träna på att bo på så här extrem liten yta gör att drömmen om att bo i ett  ”Tiny House” känns mer genomförbart.

 Något jag känner en stor tacksamhet över är att jag nu får en chans att hjälpa mamma när hon behöver det som mest. Att kunna få både emotionellt och praktiskt stöd i hemmet betyder mycket för den som är sjuk. Nu får jag en möjlighet att ge tillbaka lite av allt det jag fått av henne. Det känns som att livet visste att det var så här det var meningen att det skulle bli.

I ett senare inlägg kommer jag skriva om hur vi gick tillväga rent konkret med flytten.  Dels vad jag gjorde med alla våra saker.  Jag har också ett stort behov av tystnad och mitt eget space och kommer skriva mera om hur jag får till detta nu som inneboende, samt hur det är att flytta hem igen till en förälder, något som för min del har känts helt otänkbart tidigare.