Måste vi bli sjuka eller hamna i en kris för att vi skall hinna stanna upp?

Den senaste tiden har jag fått ett ”uppvaknande” Det som fick mig att stanna upp var bland annat några fina möten med en person. Han sa till mig att du bara springer, det går inte att nå dig. På något sätt var det som att det han sa väckte något i mig, inte med en gång men ganska snart därefter.
Jag tror kanske att jag var extra mottaglig just då eftersom jag var lite i en kris under några veckor, det var en turbulent tid med en stor ovisshet om framtiden. Jag lever fortfarande till viss del i ovisshet men det är ändå som att saker har klarnat lite.
I denna kris har jag fått reflektera hur jag egentligen vill leva mitt liv. Jag har i många år känt att jag inte riktigt hinner med som att jag hela tiden ligger efter, vilket resulterat i att jag inte känt att jag riktigt har tid för vänner, speciellt inte för att träffa en partner, att jag inte har tid för att verkligen leva.
Även om jag samtidigt känt/känner att jag lever mitt drömliv nu att jag får göra det som känns meningsfullt osv (även om saker och ting har förändrats till viss del pga det rådande tillståndet med pandemin) så är det ändå som att jag inte lever fullt ut på grund av mitt jagande av tiden.
I denna kris väcktes frågor som jag nu bär med mig som följande:

Hur djupt har insikten om att jag behöver förändra mitt liv landat i mig denna gången?

Även om det känns väldigt starkt att jag verkligen vill förändra mig, kommer jag att klara det? Jag har sagt det förr och trots detta ändå fallit tillbaka i det gamla spåret.

Nu när jag stannat upp igen funderar jag på vad som krävs för att jag verkligen skall fatta på djupet.

Karin Björkegren Jones säger i sin bok ”Ett stressfritt liv”.  Måste vi bli utbrända, få cancer eller bli kroniskt sjuka för att vi skall förstå hur viktigt det är att inte låta stressen ta över livet?
Karin berättar själv om när hon fick en cancerdiagnos som gjorde att hon bokstavligen fick punka mitt i livet och tvingades stanna upp. Hon tvingades ifrågasätta sin riktning och sina val.
Samtidigt reflekterade hon över följande: Hur lätt är det att med sakta steg gå emot strömmen som rusar mot en? Att låta andetagen fortsätta att vara långsamma och djupa fastän allt runtomkring dig snurrar i en allt snabbare rytm?

För ca åtta månader sedan skrev jag ett inlägg om att jag hade hamnat i en kärlekssorg
(se länk längst ner till min sida Medveten Hälsa). I detta sårbara tillstånd väcktes även annat inom mig, som i sig ledde till att jag verkligen började ifrågasätta hur jag levde mitt liv.  Jag kände att jag allt för länge hade levt i ett för snabbt tempo och att jag behövde göra något åt saken.

Jag ställde mig då frågorna. Hur vill jag leva, hur vill jag känna mig?

När jag nu tänker tillbaka på den här tiden tiden så varade min lugnare tid trots allt inte så länge.

När jag nu återigen hamnade i ytterligare ett uppvaknade så kände jag en viss besvikelse över att jag då för ca åtta månader sedan inte tog tag mer i livet då och gjorde de förändringar som kändes sanna för mig.
Samtidigt minns jag också var jag befann mig just då. Jag hade nyligen startat mitt företag så det var mycket som skulle hinnas med och tempot var oerhört högt, så efter mina lugnare veckor var det som att jag ganska snabbt kom in i mitt gamla invanda tempo igen (men under tidens gång så gjorde jag trots allt flera förändringar lite i taget för att skapa mig ett mera balanserat liv).

Även om jag inte lyckades göra den där djupgående förändringen som behövdes så tänker jag nu att det kanske där och då såddes ett frö om en annan verklighet (ett lugnare tempo som jag även tidigare i perioder varit i kontakt med).
Ibland kan det ta tid att förändra något, det kanske måste ske i flera omgångar (kanske under flera år) innan man förstår.
Som med alla förändringar så är det viktig att inte slå på sig själv för att man inte lyckas med det på en gång eller för att det tar lite tid innan man på ett djupare plan kan ta till sig det nya.
Jag tänker att ett avgörande steg vid stora förändringar kan vara att ta hjälp på vägen. Själv går jag ett coachande program där jag regelbundet blir påmind om det som är sant i mig.

I den rådande situationen som pågår just nu är det många människor som har det tufft, folk är sjuka och en del kanske har någon anhörig som är mycket sjuk (och som kanske till och med har mist sitt liv). Många är arbetslösa eller permitterade på grund av den ekonomiska krisen.
I allt detta känner jag ändå så starkt att trots allt tufft som vi människor tvingas möta så har den rådande situationen inte bara fört med sig något dåligt utan även något positivt.
Nu när så mycket har ställts in och istället skjutits på framtiden, när hela samhället gått ner i varv får vi en tid där vi naturligt kan gå ner i tempo och börja ifrågasätta våra liv.

Det är nu vi har  en chans att verkligen stanna upp.

Vill/vågar du ta den chansen? Eller hittar du nya saker att göra för att slippa känna efter hur du lever ditt liv?

Länk till inlägg på medveten hälsa:
https://www.facebook.com/318417455687674/photos/a.323899641806122/446507132878705/?type=3&theater