Luxury today is an offline mode

Dagens rubrik fick jag från en text från låten Forever a child av artisten Fia. Det här inlägget läggs ut lite i efterhand delvis på grund av att jag inte ville vara online när jag skrev det. En tisdag förmiddag åker jag till min mammas stuga i Mellerud. Jag beger mig iväg alldeles ensam. Väl i stugan tänder jag en brasa och känner att det är väldigt helande att bara få sitta i tystnaden med endast knastret från kaminen.

När jag skriver det här funderar jag kring hur vi har glömt bort hur vi får kontakt med oss själva. Den stressade nutidsmänniskan är vanligtvis uppkopplad och lever ofta antingen i dåtiden eller framtiden ständigt planerande för nästa steg.
Jag reflekterar över hur jag själv levt den senaste tiden innan jag blev sjukskriven en kortare period. Jag drog ner på tempo ordentligt efter min sjukskrivning och tar det fortfarande lugnare. Det är dock först nu när jag stannar upp ordentligt utan någon direkt kontakt med omvärlden som jag nästan blir lite tårögd när jag känner den stora konstrasten från storstadens hets och lugnet här. Tänker för mig för mig själv hur vi lider brist på stillhet i dagens samhälle och att vara ”offline” är den stora lyxen som Fia sjunger.

När vi stannar upp är det lättare att höra den inre rösten som annars kan störas av yttre brus. Tycker att författaren Are Norhava säger några intressanta ord om att finna sin inre kompass (i boken djup tid och tunna ställen).

”Ingen av oss sitter med hela kartan och den verkas för övrigt ritas om hela tiden. Det handlar snarare om att finna kompassen, den där som vi var och en bär djupt inom oss. Om att börja lyssna till – och försöka följa- den inre rösten. Lätt är det inte och det kräver mod, men vi behöver inte göra det ensamma. Det finns upptrampande stigar och vi kan få sällskap på vägen”.

Vad gör du för att uppleva stillhet? 

Om man oftast har mobilen när till hands så kan det vara svårt att lägga ifrån sig telefonen bara för en kort stund.
Det kan också kännas obekvämt att vara ensam i tystnaden för den som inte är van. Jag hör ibland folk säga både vänner och bekanta att jag gillar inte att vara själv (själv älskar jag tystnaden på egen hand). Oavsett om man tycker om det eller inte tror jag det är viktigt att ta sig tid i tystnad och det går även att göra det i grupp. Därefter kanske det går att utmana sig till att vara i tystnad på egen hand.
Under torsdagen lägger mobilen av helt vilket innebär att jag inte kan nå omvärlden alls då jag inte har något internet heller. Jag kan därför inte heller spela någon musik eller kolla film.

Så resten av veckans fyra dagar tillbringar jag helt i ”offline mode” och stillhet (med undantag av ett biblioteksbesök där jag loggar in på internet för att meddela min pojks pappa att min telefon inte fungerar) vilket känns väldigt skönt faktiskt.
Resten av veckans dagar skapar jag egen musik genom gitarrspel och sång och gör annat kreativt som jag känner för.
I denna stillhet tänker jag tillbaka till hur behaglig min julledighet kändes. Jag kommer särskilt ihåg ett tillfälle som fyller mig med värme. Jag och min pojk som är 6 år gammal har sovit över hos min syster på julafton. Hon bor ute på landet i ett hus som är omgärdat av skogen så jag känner mig lugn bara av att vistas där. På juldagen sover vi ut. När vi vaknar hör jag musik från min systers rum. Vi beger oss dit. Nu hörs ljudet tydligare. Jag ser att min syster sitter med sin dotter i knäet och sjunger mantran (som hon brukar göra efter sin yoga träning). Jag och min pojk sätter oss i tystnad bakom. Jack sätter sig i mitt knä och till min förvåning så nöjer han sig med att sitta helt stilla och lyssnar på musiken och vår sång. Efter en liten stund börjar han också sjunga och då blir lyckan fullkomlig och tårar av glädje är inte långt borta.