If there is a will there’s a way

Ibland är gränsen hårfin om det är mod eller dumdristighet att utsätta sig för vissa prövningar. I oktober månad fick jag besked om att jag och min son måste hitta ett nytt boende om ca 3,5 månader. Det var ett tufft besked som skapade en hel del stress. Även om jag tidigare vetat att det lika gärna kunde bli så att vi var tvungna att flytta så hade jag ändå hoppats och trott på att vi skulle kunna ta över den lägenhet vi bodde i. Att vi äntligen skulle få ett eget boende och en trygg bas i vårt liv.
Några dagar senare samtalade jag med min mamma om min situation. Hon sa då i all välmening att du kanske litar lite väl mycket på livet ibland. Jag har länge levt efter att man måste våga chansa för att vinna. Nu funderade jag dock på om min mamma kanske hade rätt. Kanske litar jag lite för mycket på livet och bara tar för givet att så länge jag följer min sanna röst så faller allt på plats. Kanske hade jag denna gången helt enkelt tagit för stora risker. Jag visste ju att jag skulle bli deltidsarbetslös i okt (jobbar 20% nu). Jag var också förbered på att jag skulle kunna bli bostadslös vid ungefär samma tid.  Tänker också att det ju är en sak att utsätta sig för en massa prövningar när man är själv men jag har ju en son på 8 år som jag måste tänka på också. Det måste blir bra för honom med.

Men ca 3 dagar efter att jag fick reda på att vi behövde flytta får jag reda på om en annan lägenhet som skulle hyras ut. Det var en lägenhet som ligger närmare naturen. När jag fick höra om detta kände jag direkt att ja men detta kanske är meningen. Jag har ju känt en sådan stark längtan efter naturen (se tidigare inlägg). Tänk att få bo med gångavstånd till havet och bo mer ute på landet. Det var bara ett problem med denna bostad. Den låg ganska långt bort. Då min son behöver gå kvar på skolan i Göteborg (då han bor varann veckan hos sin pappa) blir det därför en del åkande. Jag har inte heller råd att skaffa bil så det blir att åka buss. Under de kommande veckorna blev det många tankar. Jag försökte tänka igenom allt. Emellanåt tog orostankarna över och jag tänkte att nej men det går ju inte. Hur skall det bli med jobb osv? Andra dagar såg jag framför mig hur det skulle kännas att bo nära naturen och havet. Tillslut kände jag att jag verkligen ville ha lägenheten. Strax efter att jag tog beslutet ville lägenhetsinnehavaren få ett svar av mig och då var jag tvungen att ta ett definitivt beslut vilket kändes så skönt.

Jag kände att jag måste ta denna chansen nu (jag hade ju sökt andra lägenheter i Gbg också men inte fått någon och jag vet hur svårt det kan vara att få en lägenhet när man är i min situation).  Jag visste dock egentligen redan från början (när jag hade brovbott i lägenheten) att jag ville flytta dit men jag påverkades av rädslor både mina egna och andras.
Men beslutet var svårt också eftersom jag tänkte mycket på min son, det måste ju blir bra för honom med. Jag vill ju att han enkelt skall kunna ta med sig kompisar från skolan osv. När vi bor längre bort blir det ju svårare. Men tanken är inte att vi skall flytta dit permanent utan för en period.

Litar jag för mycket på livet? Jag låter frågan vara obesvarad. När jag påbörjade detta inlägg kände jag att ja men allt ordnar sig ju ändå så ja jag har nog gjort rätt.
Men i förra veckan fick jag ett annat besked som var tufft och oväntat. Jag hade återigen räknat med att det löser sig och nu blir det lite tuffare än vad jag väntat mig. Mina planer måste skrivas om och jag behöver tänka nytt.

Även om det kanske blir så att jag själv senare kommer till insikt att det blev lite för mycket utmaningar på en gång så tänker jag att vi måste våga utsätta oss för olika prövningar för att komma vidare i livet. Blir det helt fel så har vi förhoppningsvis lärt oss något på vägen.

 

Vad går du igenom för utmaningar just nu?

Vågar du chansa i livet eller håller du krampaktigt kvar vid det invanda av rädsla för att det kan gå fel?