Att göra skillnad

För ganska många år sedan bläddrade jag i en tidning och såg en bild/annons som väckte något hos mig. Det var som att bilden grep tag i mig. Det var en bild på en liten pojke med en mycket sliten docka. Han höll dockan tätt intill sig och stirrade ut med en tom blick. Han såg fattig ut med sina ovårdade kläderBilden tror jag skulle illustrera en utsatt pojke som kanske var med om ett krig. Bilden berörde mig väldigt starkt. Till bilden stog det följande rubrik ”Vill du göra skillnad?” (läs på Gbg universitet).  När jag såg detta fick det mig att bli påmind om min längtan efter att arbeta med människor som är mer socialt utsatta i samhället. Jag funderade på om det kanske var meningen att jag skulle jobba med ensamkommande flyktingar. Sen insåg jag att det spelar nog inte så stor roll vad jag jobbar med förutom att jag vill jobba med marginaliserade grupper i samhället. Jag har dock länge känt en extra dragning mot att jobba med människor med psykisk ohälsa (och även missbruksproblematik) så därför valde jag den inriktningen i några år och även senare i mitt företag där jag genom föreläsningar delade med mig om mina egna erfarenheter av psykisk ohälsa.

Nu när jag tittar tillbaka ser jag hur det genom åren funnits en strävan att följa denna längtan, men ibland har jag behövt släppa den under en period för att jag behövt ta ett jobb för att trygga upp ekonomin osv. Under de 6 månader som jag jobbat lite mindre nu har jag funderat mycket på hur jag vill gå vidare med mitt liv och jag känner mig lite kluven till vad jag skall göra. En del av mig har känt att jag vill ta det lite lugnare, skaffa mig en fast anställning där jag inte har så mycket ansvar (kanske ha företaget lite på sidan om).
Nu börjar det dock kännas mer och mer som att jag vill starta upp mitt företag igen och  sträva mot att ha detta som huvudsysselsättning. Det gäller att ha tillit till att jag hittar min väg där det går att hitta ett mera medvetet sätt att jobba på där jag inte helt behöver försaka det sociala livet osv.

Det kan ta tid att hitta sitt syfte och många gånger kan vägen vara ganska snårig med vissa omvägar som vi behöver ta för att hitta rätt. Det viktiga är att vi har en vision och att vi strävar mot att hitta en plats där vi känner mening, där vi kan bidra med just våra unika egenskaper. Vi får dock inte bara stirra oss blinda bara på målet utan komma ihåg att livet också är vägen.

 

Känner du att du är på rätt plats?

Känner du att du gör skillnad?

 

Foto: Pixabay.
 

Ensamheten i Sverige ett folkhälsoproblem?

I torsdags föreläste jag för ångestsyndromsällskapet i Göteborg och berättade om min resa genom mörkret. Det var flera personer i publiken som sa att de kände igen sig i min historia. Att jag genom att berätta min historia kan få någon annan att känna sig mindre ensam och annorlunda det betyder mycket. Vi hade många intressanta diskussioner bland annat om vad den psykisk ohälsan kan bero på. Jag minns hur en deltagare sa att vi är så ensamma i Sverige och vi andra höll med och vi pratade lite om detta.

Detta fick mig att därefter fundera en del kring ensamheten i Sverige. Tillskillnad från många andra länder utanför norden lever vi mer avskilda i Sverige.  Runt om i världen hjälps man åt på olika sätt. Till exempel kan en förälder bo med sitt barns familj och man umgås ofta i större kretsar. Vi lever i ett mer individualistiskt  samhälle där var och en får klara sig själv (Individualism= Individen är självständig och väljer sitt sätt att leva, vilket bland annat innebär att hon tar ansvar för allt i sitt liv).

Någon som diskuterar just detta med ensamheten i Sverige och hur välfärdssamhället är uppbyggt är den svenska dokumentärfilmaren Erik Gandini från filmen Swedish theory of love (se källa längre ner).

Han menar att under Olof Palmes 1970-tal fanns en politisk vision att befolkningen i Sverige skulle bli självständiga individer, att man inte skulle behöva livnära sig på andra människor. Att som kvinna inte vara beroende av sin mans lön, att som äldre inte behöva vara beroende av sina barns omhändertagande.

Jag tänker att vi har skapat ett samhälle där det finns en trygghet där vi tas om hand om samhället (sen kan man självklart ha åsikter om att det svenska välfärdsystemet inte fungerar särskilt bra iaf som tex vid utförsäkrings av sjuka människor från försäkringskassan osv) men att en bieffekt av detta individualistiska samhälle kan vara att vi blir mer ensamma. Det är dock skillnad på självvald ensamhet och frivillig sådan.

Minds rapport  (ungdomar mår allt sämre eller?) tar upp en trolig anledning till att ungdomarnas mår dåligt pga att att det har skett en förändring i så kallad livsförutsättningar och nämner ökad individualisering som en riskfaktor för psykisk ohälsa.

Idag är fyrtio procent av våra hushåll ensamhushåll. Risken för att dö i förtid är 50 procent högre för den som inte har ett socialt skyddsnät. Social isolering anses vara dubbelt så farlig som fetma och lika skadlig för hälsan som alkoholism eller rökning av 15 cigaretter per dag.

Någon som dock ifrågasätter om vi verkligen är så ensamma som bland annat filmen Theory of love antyder är journalisten Anders Sporsén Eriksson som skrivit en artikel i Gp ” Sverige de ensammas land? Han säger att kanske är vi mindre beroende av familj och vänner än i andra delar av världen. Vi bor och lever i väldigt stor utsträckning ensamma. Men det är inte nödvändigtvis samma sak som att uppleva ensamhet.

Vad tänker du, är vi så ensamma i Sverige som det framstår i media?

Vad kan vi göra för att motverka ensamheten?

 

Länkar

Film ”Swedish theory of love”

https://www.svtplay.se/video/10458343/the-swedish-theory-of-love

 

https://www.youtube.com/watch?v=4orNcCHB52U

Klipp om filmen på nyhetsmorgon

 

Artikle i Gp ”Sverige de ensammas land”?

https://www.gp.se/livsstil/är-sverige-de-ensammas-land-1.3971386

 

Under torsdagen när jag lämnar pojken på skolan småpratar jag med en annan mamma som berättar om att hon haft praktik på ett äldreboende. Hon säger om de gamla människorna att det är så hemskt, de ligger bara där och de är så ensamma. Återigen blir jag påmind om ensamheten och hur det slår hårdare mot vissa målgrupper som exempelvis äldre personer.

Jag tänker att det finns mycket att skriva om ensamhet och så kallad ofrivillig ensamhet och hur samhällets påverkan med till exempel sociala medier kan skapa ensamhetskänslor.

Jag kommer definitivt skriva mer om detta med ensamhet igen och kopplingen till psykisk ohälsa och vad det finns för stödinsatser i samhället osv, men mer om det en annan dag.

 

FOTO: Pixabay