Jag har funderat ganska mycket det sista på detta med personlighetsdrag, vad kan vi egentligen förändra hos oss själva och hur mycket går egentligen att påverka?

Som jag har skrivit i tidigare inlägg (”Remember Who you are you´re a star shining through the dark clouds” på min fb sida Medveten hälsa) så tänkte jag för ett antal år sedan att det är ingen idé att göra något åt min personlighet, jag är som jag är och jag får bara acceptera att jag blir hämmad med vissa människor. Idag tänker jag dock annorlunda.

Enligt många teoretiker inom utvecklingspsykologin så föds vi med olika temperament vilket är genetiskt och inte går att påverka. Personligheten däremot kan vi påverka även om det oftast krävs lite arbete.

Vi har alla olika personlighetsdrag. En del är introverta andra är extroverta. Personligheten trots att den är förändringsbenägen brukar dock ofta ändå vara ganska konstant genom åren. Jag tänker dock att vi skall vara försiktiga med att tänka att personligheten inte går att göra något åt. Att tänka ja men det är ju sådan här jag är så det går inte att förända.  Även om man exempelvis är introvert så går det att träna på att vara mera social. Jag själv har haft social fobi så jag vet att det går även om det kan vara rejält utmanande.

Även om att det går att utveckla vissa karaktärsdrag, att man kan förändra vissa delar hos sig själv är det samtidigt någonstans också viktigt att acceptera att vissa beteendemönster/karaktärsdrag kanske inte går att förändra (få fram) och därför är det samtidigt viktigt att hitta acceptansen i detta.

Det handlar om att utmana sig tillräckligt mycket men att ändå acceptera att exempelvis ett visst yrke kanske aldrig kommer att passa om man tycket det är för jobbigt att stå och prata inför folk osv.

Detta att jag själva kan förändra min personlighet/karaktärsdrag men att det trots allt ändå finns vissa begränsningar i vad jag faktiskt kan ändra i min personlighet är något jag själv tänkt en del på under ett tag.

 

För över 1 år sedan fick jag möta mycket rädslor i en grupp på ett extrajobb.

I början var det riktigt tufft men efter hand blev det lättare. Jag kände att jag kunde handskas med situationen bättre och bättre. När jag under en tid hade utmanat mig själv på flera plan började jag dock funderade kring om jag trots allt verkligen var på rätt plats, kanske kunde jag göra ett bättre jobb i en annan grupp.

Jag kände att jag egentligen inte passade helt bra i denna grupp, eftersom jag behövde  anstränga mig för att det skulle funka och och jag upplevde en osäkerhet i detta som att jag inte riktigt kunde vara mig själv.

Jag tänkte dock att om det är meningen att jag har lärt färdigt det jag skall lära mig här så kommer ett naturligt avslut. Jag kände att jag ville inte påverka detta utan när det är dags (om det är dags) så kommer det bli ett naturligt avslut. Nyligen blev det ett naturligt avslut. Det känns bara så häftigt! Ok då var uppdraget slutfört och jag kan gå vidare.

Något som jag känner har hjälpt mig mycket är detta att jag tror att det finns en meningen med det som sker, att jag har en tro på att jag hamnar rätt i livet och om något känns väldigt utmanande så är det också övergående. Att det finns en mening med utmaningen för att jag skall lära mig något av det. Att leva efter detta gör allt så mycket lättare.

Jag tänker att det är viktigt att utmana sig som människa men om det under en längre tid känns som att man inte är på rätt plats så finns det säkert en annan plats som passar en bättre. Det gäller att hitta sammanhang där man får vara i sitt rätta element och där man kan vara sig själv på ett naturligt sätt.