I torsdags föreläste jag för ångestsyndromsällskapet i Göteborg och berättade om min resa genom mörkret. Det var flera personer i publiken som sa att de kände igen sig i min historia. Att jag genom att berätta min historia kan få någon annan att känna sig mindre ensam och annorlunda det betyder mycket. Vi hade många intressanta diskussioner bland annat om vad den psykisk ohälsan kan bero på. Jag minns hur en deltagare sa att vi är så ensamma i Sverige och vi andra höll med och vi pratade lite om detta.

Detta fick mig att därefter fundera en del kring ensamheten i Sverige. Tillskillnad från många andra länder utanför norden lever vi mer avskilda i Sverige.  Runt om i världen hjälps man åt på olika sätt. Till exempel kan en förälder bo med sitt barns familj och man umgås ofta i större kretsar. Vi lever i ett mer individualistiskt  samhälle där var och en får klara sig själv (Individualism= Individen är självständig och väljer sitt sätt att leva, vilket bland annat innebär att hon tar ansvar för allt i sitt liv).

Någon som diskuterar just detta med ensamheten i Sverige och hur välfärdssamhället är uppbyggt är den svenska dokumentärfilmaren Erik Gandini från filmen Swedish theory of love (se källa längre ner).

Han menar att under Olof Palmes 1970-tal fanns en politisk vision att befolkningen i Sverige skulle bli självständiga individer, att man inte skulle behöva livnära sig på andra människor. Att som kvinna inte vara beroende av sin mans lön, att som äldre inte behöva vara beroende av sina barns omhändertagande.

Jag tänker att vi har skapat ett samhälle där det finns en trygghet där vi tas om hand om samhället (sen kan man självklart ha åsikter om att det svenska välfärdsystemet inte fungerar särskilt bra iaf som tex vid utförsäkrings av sjuka människor från försäkringskassan osv) men att en bieffekt av detta individualistiska samhälle kan vara att vi blir mer ensamma. Det är dock skillnad på självvald ensamhet och frivillig sådan.

Minds rapport  (ungdomar mår allt sämre eller?) tar upp en trolig anledning till att ungdomarnas mår dåligt pga att att det har skett en förändring i så kallad livsförutsättningar och nämner ökad individualisering som en riskfaktor för psykisk ohälsa.

Idag är fyrtio procent av våra hushåll ensamhushåll. Risken för att dö i förtid är 50 procent högre för den som inte har ett socialt skyddsnät. Social isolering anses vara dubbelt så farlig som fetma och lika skadlig för hälsan som alkoholism eller rökning av 15 cigaretter per dag.

Någon som dock ifrågasätter om vi verkligen är så ensamma som bland annat filmen Theory of love antyder är journalisten Anders Sporsén Eriksson som skrivit en artikel i Gp ” Sverige de ensammas land? Han säger att kanske är vi mindre beroende av familj och vänner än i andra delar av världen. Vi bor och lever i väldigt stor utsträckning ensamma. Men det är inte nödvändigtvis samma sak som att uppleva ensamhet.

Vad tänker du, är vi så ensamma i Sverige som det framstår i media?

Vad kan vi göra för att motverka ensamheten?

 

Länkar

Film ”Swedish theory of love”

https://www.svtplay.se/video/10458343/the-swedish-theory-of-love

 

https://www.youtube.com/watch?v=4orNcCHB52U

Klipp om filmen på nyhetsmorgon

 

Artikle i Gp ”Sverige de ensammas land”?

https://www.gp.se/livsstil/är-sverige-de-ensammas-land-1.3971386

 

Under torsdagen när jag lämnar pojken på skolan småpratar jag med en annan mamma som berättar om att hon haft praktik på ett äldreboende. Hon säger om de gamla människorna att det är så hemskt, de ligger bara där och de är så ensamma. Återigen blir jag påmind om ensamheten och hur det slår hårdare mot vissa målgrupper som exempelvis äldre personer.

Jag tänker att det finns mycket att skriva om ensamhet och så kallad ofrivillig ensamhet och hur samhällets påverkan med till exempel sociala medier kan skapa ensamhetskänslor.

Jag kommer definitivt skriva mer om detta med ensamhet igen och kopplingen till psykisk ohälsa och vad det finns för stödinsatser i samhället osv, men mer om det en annan dag.

 

FOTO: Pixabay