Sårbarhet

/i , , ,

Vi människor är olika som individer, en del av oss är mer känsliga än andra, det är våra olikheter som gör oss unika. Idag pratas det mer om känslighet. Ett begrepp som ofta nämns idag är HSP, Highly sensitive person. Enligt Eleine Aron forskare inom HSP är HSP ett medfött personlighetsdrag (ej diagnos) som finns hos 15-20 procent av befolkningen. Högkänsliga personer föds med ett nervsystem som är känsligare än hos genomsnittet. Detta gör högkänsliga personer extra mottagliga för sin emotionella och fysiska miljö.
Ända sedan jag var liten har jag upplevt att jag är extra känslig. I vuxen ålder har jag kunnat ”stänga av” vissa delar av min känslighet i längre perioder. Ibland har jag jobbat väldigt hårt där det inte funnits utrymme för att utrycka den kreativa delen av mig själv. Istället har jag försökt anpassa mig efter en viss mall för att till exempel passa en roll på ett jobb. Men det känns som att det blivit allt svårare för mig att anpassa mig under de senaste åren.
I många år tänkte jag att jag var en känslig person. Under ungdomen utvecklades min känslighet till en depressiv personlighet och det kändes som att det var hela min identitet. Idag ser jag på det annorlunda. Även fast jag fortfarande anser att jag har en känslighet och ibland säger att jag är HSP så har jag under senare år börjat tänka att jag har en sårbarhet/känslighet, istället för att säga att jag är en känslig person, eller att jag har har en känslig personlighet.

Jag tänker att vi har flera personlighetsdrag i personligheten och att en del av personligheten kan vara en känslighet, men att detta inte är måste vara hela vårt jag. Men ändå är denna delen så viktig. Om vi har en känslighet så måste den få komma till utryck, den måste få utrymme. Även om det kan vara jobbigt att ha denna känslighet så behöver vi acceptera den och inte slå på oss själva när att vi inte orkar eller vill anpassa oss.

Jag vill inte bli av med min sårbarhet, den har gjort mig till den människa jag är idag. Den här delen måste får vara med i allt jag gör. Även om min känslighet kan kännas jobbig ibland så älskar jag ändå min sårbarhet. Jag kan lätt fångas av vacker musik. En stark upplevelse i naturen kan röra mig till tårar. I många år skapade jag också kreativt genom foto och när jag skapade var det som att jag klev in i en annan värld.
Jag skriver min affärsplan nu för mitt tredje företag och det blev så tydligt för mig häromdagen att den här känsliga delen av mig själv fortfarande måste få finnas med i företagandet. Jag måste vara autentiskt i mitt företagande, annars faller mitt stora WHY. Utan autenticitet så faller allt, hela min vision. För att jag skall vara autentisk måste jag våga vara sårbar.
I mitt senaste företag berättade jag om min resa genom mörkret. Nu skall jag starta upp ett företag inom hälsa men även föreläsa och ha workhop i sårbarhet och känslor. Jag vill fortfarande beröra det som kan vara svårt att prata om men att samtidigt ännu mera lyfta fram det friska och prata om hur vi kan nå välbefinnande.

 

Kallar du dig för högkänslig?

Om ja hur ser du på din känslighet?

Hur tar du hand om din känslighet?

 
Bilder från Pixabay.
 

 

 

 

Då var uppdraget slutfört och det är dags att gå vidare

/i , , ,

Jag har funderat ganska mycket det sista på detta med personlighetsdrag, vad kan vi egentligen förändra hos oss själva och hur mycket går egentligen att påverka?

Som jag har skrivit i tidigare inlägg (”Remember Who you are you´re a star shining through the dark clouds” på min fb sida Medveten hälsa) så tänkte jag för ett antal år sedan att det är ingen idé att göra något åt min personlighet, jag är som jag är och jag får bara acceptera att jag blir hämmad med vissa människor. Idag tänker jag dock annorlunda.

Enligt många teoretiker inom utvecklingspsykologin så föds vi med olika temperament vilket är genetiskt och inte går att påverka. Personligheten däremot kan vi påverka även om det oftast krävs lite arbete.

Vi har alla olika personlighetsdrag. En del är introverta andra är extroverta. Personligheten trots att den är förändringsbenägen brukar dock ofta ändå vara ganska konstant genom åren. Jag tänker dock att vi skall vara försiktiga med att tänka att personligheten inte går att göra något åt. Att tänka ja men det är ju sådan här jag är så det går inte att förända.  Även om man exempelvis är introvert så går det att träna på att vara mera social. Jag själv har haft social fobi så jag vet att det går även om det kan vara rejält utmanande.

Även om att det går att utveckla vissa karaktärsdrag, att man kan förändra vissa delar hos sig själv är det samtidigt någonstans också viktigt att acceptera att vissa beteendemönster/karaktärsdrag kanske inte går att förändra (få fram) och därför är det samtidigt viktigt att hitta acceptansen i detta.

Det handlar om att utmana sig tillräckligt mycket men att ändå acceptera att exempelvis ett visst yrke kanske aldrig kommer att passa om man tycket det är för jobbigt att stå och prata inför folk osv.

Detta att jag själva kan förändra min personlighet/karaktärsdrag men att det trots allt ändå finns vissa begränsningar i vad jag faktiskt kan ändra i min personlighet är något jag själv tänkt en del på under ett tag.

 

För över 1 år sedan fick jag möta mycket rädslor i en grupp på ett extrajobb.

I början var det riktigt tufft men efter hand blev det lättare. Jag kände att jag kunde handskas med situationen bättre och bättre. När jag under en tid hade utmanat mig själv på flera plan började jag dock funderade kring om jag trots allt verkligen var på rätt plats, kanske kunde jag göra ett bättre jobb i en annan grupp.

Jag kände att jag egentligen inte passade helt bra i denna grupp, eftersom jag behövde  anstränga mig för att det skulle funka och och jag upplevde en osäkerhet i detta som att jag inte riktigt kunde vara mig själv.

Jag tänkte dock att om det är meningen att jag har lärt färdigt det jag skall lära mig här så kommer ett naturligt avslut. Jag kände att jag ville inte påverka detta utan när det är dags (om det är dags) så kommer det bli ett naturligt avslut. Nyligen blev det ett naturligt avslut. Det känns bara så häftigt! Ok då var uppdraget slutfört och jag kan gå vidare.

Något som jag känner har hjälpt mig mycket är detta att jag tror att det finns en meningen med det som sker, att jag har en tro på att jag hamnar rätt i livet och om något känns väldigt utmanande så är det också övergående. Att det finns en mening med utmaningen för att jag skall lära mig något av det. Att leva efter detta gör allt så mycket lättare.

Jag tänker att det är viktigt att utmana sig som människa men om det under en längre tid känns som att man inte är på rätt plats så finns det säkert en annan plats som passar en bättre. Det gäller att hitta sammanhang där man får vara i sitt rätta element och där man kan vara sig själv på ett naturligt sätt.