Logga ut och kalla hem dig själv

/i ,

I den tid vi lever i nu distraheras vi ständigt av olika flöden via olika medier som internet, tidningar och diverse reklamannonser. När vi handlar på en mataffär kan vi ofrivilligt mötas av oroliga nyheter från en stor elektronisk skärm precis utanför kassan. Med mobiltelefonernas ständiga närvaro ger detta oss lättillgängliga och ständiga flöden av information som riskerar att göra oss beroende av våra skärmar. Vissa av oss är extra känsliga för de yttre intrycken och vi kan få svårt att stänga av och koppla bort.
Jag känner ofta att jag behöver avskärma mig från olika intryck. Därför brukar jag ibland logga ut i några dagar/en vecka och brukar då inte ha så mycket kontakt med omvärlden. Känner att detta är väldigt viktigt för mig för att ha mer ork till att hantera den yttre världen. När jag gör detta tar jag det ofta lite lugnare i några dagar för att bara ta hand om mig själv. Ofta kan det dock bli lite stress även i detta eftersom jag kan ha vissa förväntningar på de här dagarna. Jag vill ”uppleva” en massa och få insikter. Jag kanske har flera hälsoböcker och tidningar som jag nu äntligen vill hinna läsa. Kanske vara kreativ och skapa, spela gitarr, skriva, laga god nyttig mat från grunden. Ibland blir det en stress över allt jag vill hinna med när jag egentligen bara behöver vila. Jag har dock blivit bättre med åren att verkligen njuta när jag har lediga dagar men ändå kan det ibland bli lite av en slags ”hälsoprestation”.

Förra helgen bestämde jag mig för att jag skulle logga ut på måndagen. Men när måndagen kommer blir det inte riktigt den där sköna vilan som planerat. Inser att jag har en massa saker att göra som att städa, ringa samtal osv så att klockan hinner bli 14 innan jag äntligen får vila. Då först sätter jag mig för att meditera. Även om meditationen känns riktigt behaglig är det ändå som att det under eftermiddagen finns en lätt irritation i mig, jag hade ju bestämt mig för att vara ledig men ändå hamnade jag i en massa ”görande”.
Jag sätter igång och lagar mat. Jag har planerat att laga mat från grunden. Allt går bra tills att jag börjar att göra en rödkålssallad till rissalladen.  Jag testar en ny matberedare som jag köpt. Det slutar med att jag har rödskålsallad över hela köket efter att ha testat alla olika riv skivor. Allt tar sådan tid och det blir så stökigt. Tillslut sätter jag mig för att äta men har bara den ena salladen klar, den andra salladen orkade jag inte göra klart. Jag orkade inte heller göra dressingen till den första salladen som planerat. När jag väl börjar äta känns allt halvfärdigt, magen känns dessutom uppsvullen. Medan jag lagade maten tryckte jag även i mig en hel del fikon och cashew nötter som inte är så bra för min ibs och stunden vid matbordet blir inte riktigt den där sköna känslan som jag hade hoppats på.

Jag känner hur min irritation och besvikelse ökar under kvällen. Jag tänker tankar som att jag kommer ingen vart med det jag vill göra.  Jag hamnar i orostankar över framtiden när, hur eller kommer jag ens att vilja starta upp mitt företag igen som tidigare. Det är som att en massa negativa tankar bara blossar upp kring olika saker i mitt liv.  Jag kan på sätt och viss förstå att jag nu ikväll egentligen bara fastnat i sämre tankar. Men det är som att jag till slut säger till mig själv att ok, jag kan lika gärna erkänna att det blev en ”skitdag”. Därför går jag till affären och köper mig en chokladkaka och tittar sedan på en film, istället för att göra allt det där andra som jag hade planerat. Men jag äter chokladen med gott samvete och ser på en riktigt bra film och det känns trots allt mysigt. Tänker att imorgon blir det säkert en bättre dag (det brukar det oftast bli efter en mindre bra dag).

På tisdagsmorgonen bestämmer jag mig för att gå en morgonpromenad. Jag packar ner min gröt och går bort mot Källsby.. Det är kallt på morgonen men solens strålar värmer så skönt. Efter en kort promenad lämnar jag den stora vägen och börjar gå på en mindre trafikerad väg. Jag känner lugnet när jag ser de stora ängarna och åkerbruken. Sen kommer jag till en väg/stig som går genom skogen och jag känner nu ännu mera hur lugnet sprider sig i min kropp.

Jag ser några rådjur som betar på håll. Sedan ser jag några ankor lite längre bort. Jag kommer fram till havet och sätter mig längst ut på udden och dukar fram min frukost. Medan jag äter blir jag lite full i skratt över några slags änder som låter väldigt roligt. Dem säger ooo hela tiden. Några tranor flyger senare förbi. Jag sitter i solen och skriver, känner vilken fantastik dag det blev. På vägen hem hör jag en galande tupp. Känner hur otroligt viktigt det är att jag (och min son) verkligen tar vara på den här fantastiska tiden, att kunna bo så här som ute på landet med gångavstånd till havet. Känner att jag vill göra fler morgonpromenader men även ta lite kortare promenader under dagen. Den sista tiden har jag haft så mycket annat att göra jag inser att jag inte riktigt hunnit njuta av att jag bor som jag gör.

Att skapa balans
Sen jag flyttade hit till Jörlanda den 31:e jan så har jag haft så mycket att fixa med, bland annat med lägenheten men även annat som tagit upp min tid. Känner att mycket har känts så rörigt, att jag själv inte riktigt kunnat styra upp min tid.
I allt detta behöver jag också påminna mig om att det är en stor omställning att flytta osv, att det tar lite tid innan allt kommer i ordning. Jag behöver vara snäll mot mig själv och inte jäkta över sådant som jag inte fått gjort.
Jag är väl medveten om att att jag just nu faktiskt har chansen att i stora drag själv kunna lägga upp min tid som passar mig men inser att jag måste våga säga nej till sådant som gör att jag tappar min struktur. Därför behöver jag vara bestämd med att jag har morgonen/dagen till det jag behöver och vill göra under dagen. Det är som att den där morgonstunden är helig och det är då som jag känner som mest inspiration. Jag brukar må allra bäst när jag kan börja dagen med ett par timmar då jag inte kan bli nådd, så att jag först får lite tid för mig själv innan jag möter den yttre världen. Efter detta kan jag vara mer produktiv. Därför är det också viktigt att jag bokar upp mig med vänner osv först på (eftermiddagen) kvällen.

Jag behöver också hitta en balans med att jobba fokuserat men inte för hårt, att vara snäll mot mig själv så att jag inte tar på mig för mycket arbete, lita på att jag kan jobba lagom. Tidigare har det ofta blivit att jag antigen jobbar stenhårt, knappt har tid med vänner osv eller så får jag inte gjort så mycket alls (även om det sistnämnda brukar ske mer sällan) men nu har jag tillit till att det går att hitta en balans i allt detta.
Jag tror att vi är många som har svårt för just detta att hitta balansen mellan arbete och privatliv vare sig man är egenföretagare eller anställd. Det blir ofta att vi lägger så mycket kraft och energi på arbetet att det lätt går ut över vardagen.

Hur kan vi arbeta fokuserat men på ett kärleksfullt sätt där vi inte är för hårda mot oss själva, där vi kan sätta gränser mellan privatliv och arbete?

Tar du dig tid att connecta med dig själv regelbundet?

Vad gör du för att stänga ute det ständiga bruset utifrån?

Panoramabilden är tagen ute vid Källsby. 

 

 

 

Dream your life and live your dreams

/i , ,

Jag har en tavla som följt med mig ett tag. För ett antal år sedan såg jag tavlan i en butik, jag fastnade direkt för tavlans budskap. Den har fått hänga uppe på väggen som en påminnelse om att jag själv kan skapa det liv jag vill leva. På tavlan står det ”Dream your life… Live your dream”. Min tolkning/översättning blir på svenska dröm/visualisera ditt drömliv och lev din dröm.  I dessa oroliga tider så kanske inte det första vi tänker på är att skapa vårt drömliv.
Men min tanke är att det också är viktigt att belysa ljuset och att lyfta fram det som faktiskt är bra och inte bara låta oss matas med rädsla hela tiden över vad som händer runt om i världen. När vi tillåter oss att drömma och ha tillit till att vi själva kan skapa vårt liv. När vi tar hand om oss själva först så att vi mår bra då blir det också lättare att sen möta det som händer i världen. Då kan vi agera utifrån tilltro istället för rädsla.

Mitt drömliv

Genom åren har jag funderat en hel del på hur mitt drömliv ser ut. Jag har levt det mer i perioder.  Mitt drömliv innebär att jag själv kan planera mina dagar. Även om jag har saker att göra, jobb att gå till, så kan jag ändå själv styra mina dagar och påverka hur jag vill jobba.
Mitt drömliv innebär också att jag kommer upp tidigt varje morgon för att börja dagen med yoga och meditation och att jag hyfsat regelbundet får tid till att skriva eller utföra någon form av kreativt skapande, där jag får en stund av stillhet innan jag tar mig an dagens uppgifter.
Just nu har jag mer tid i livet då jag jobbar deltid. I och med detta känner jag hur jag lättare kan skapa ett liv där jag själv lägger upp mina dagar, ändå inser jag hur jag lätt hamnar i tankesättet att jag har så mycket att göra. Jag är ganska nyinflyttad och har känt att jag har en hel del jag vill fixa med lägenheten och en del annat jag vill få gjort. Mina tankar har varit inriktade på att om jag jobbar mer/fixar mer med lägenheten nu i mars så kan jag ta det lite lugnare i april, maj men nu har jag bestämt att jag skall släppa lite på kontrollen och dra ner på mina ”måsten” och ta mer tid till det jag mår bra av.

Att skjuta på lyckan

Det blir så lätt att vi tänker att ja men om jag jobbar hårt nu så kan jag ta det lugnare sen, men det där lugnet kommer sällan senare. Ofta skjuter vi vårt välmående på framtiden. Vi tänker ja men allt blir bra när jag får det där efterlängtade barnet, ett nytt jobb, ett nytt hus eller när jag går i pension. Det är så lätt att vi går och väntar på att leva sedan, men vi måste leva här och nu inte sen.
När man skall skapa sig drömlivet kan det vara lättare för hjärnan att nå dit om man skapar detta i bilder först. Mer om mental träning mm kommer jag att skriva om i ett annat inlägg.

 

Hur ser ditt drömliv ut?

Vad tycker du är viktigt att få tid för i ditt liv?

 

 

 

Panoramabilden är från Pixabay.

 

 

 

 

Restoring balance

/i ,

Ibland hamnar vi i situationer som inte är så bra för oss, vi vet kanske vad vi borde göra men har ändå svårt att se klart. I perioder med högre stress har vi en större benägenhet att ta till det som känns bra i stunden men som kanske inte är så bra för oss på lång sikt.
Detta inlägg påbörjades i förra veckan. Ofta skriver jag på min text ett tag innan jag får klarhet. Texten beskriver olika händelser som började för ca två och en halv vecka sedan.

På måndagen när helgen är över börjar jag känna av en del stress eftersom vi skall flytta om 3 veckor. Under onsdagen har jag ett samtal med min son där han utrycker att det på flera plan är väldigt jobbigt just nu. Jag brukar ha en ganska god förmåga att trösta honom när han är ledsen, men nu upplever jag att det är mer allvarligt och mina försök till att ge tröst når inte riktigt fram. Dagen efter känner jag mig väldigt sårbar av detta och känner mig så ledsen. I denna sorgsna känsla har också en känsla av maktlöshet och ensamhet letat sig fram. Jag känner mig också lite stressad då jag känner att jag inte fått gjort så mycket med flytten som jag borde. Idag skall jag åka till min frisör i Varberg. Först tänker jag att det har jag ju egentligen inte tid med.
Men redan på tåget känner jag hur allt börjar lätta. Jag känner hur miljöbytet får mig att börja släppa det som varit i veckan. Jag känner hur jag verkligen behöver det här, att få komma till min frisör Karin till hennes lilla bod nära havet. När jag kommer fram känner jag ganska snabbt hur ett lugn infinner sig. Jag och Karin har som vanligt mycket att prata om men jag får också en stund i tystnad med en kopp te och en tidning medan slingorna verkar. Efter frisörbesöket blir jag körd ner till havet för att gå strandpromenaden in till stan. Jag känner hur otroligt välgörande mitt besök blev i Varberg. Jag känner mig fortfarande sårbar men blir påmind om hur viktigt det är att ta tid för sig själv när det känns lite turbulent i livet.

När fredagen kommer känner jag hur jag kommer tillbaks till mig själv. Allt känns klarare igen. Jag planerar att ha en lugn helg, där jag tar hand om mig själv. Kanske träffar jag några vänner men ser till att jag kommer i säng i tid osv  så att jag kan hålla mig till mina rutiner som jag mår bra av. I stället blir det dock precis tvärtom. Under lördagsförmiddagen får jag lite panik, tänker ”shit” från februari månad kommer jag under fyra till fem månader inte att ha någon barn- eller jobbfri helg så tänker att jag måste nog bara roa mig lite denna sista helg.
Så istället för att bara ta det lugnt som planerat och det jag verkligen hade behövt just nu så ”hamnar jag” på lördagsnatten på ett party (efter att ha sagt hej då till vänner från ett lugnt och fint restaurangbesök som hade kunnat sluta där).
Även om jag hade en galet kul natt som varade fram mot småtimmarna (och nykter som vanligt) så var det egentligen inte vad jag behövde. Det ledde även till vissa konsekvenser.

Istället för att fortsätta i den lugna energin är det som att jag på söndagen känner av mer stress igen. Efter denna kväll triggas även ett gammalt mönster i mig och ett starkt sug finns efter att välja det som inte är så bra för mig.
Någonstans inom mig litar jag på att jag kommer att göra rätt val till slut men just nu känns det både jobbigt och förvirrande. Jag har just nu svårt att tänka helt klart då jag fortfarande känner mig påverkad av det som väckts upp.

De första dagarna på den nya veckan fortsätter i en mer stressad energi men när fredagen kommer hittar jag till slut tillbaks till mig själv. Jag upplever hur stressen släpper och jag kan se klarare igen. Nu känner jag mig trygg över att jag kommer välja det som är bra för mig. Under de här veckorna när jag kände mig extra sårbar slarvade jag delvis med mina vardagliga rutiner vilket i sin tur gjorde att jag ytterligare hamnade ur balans.

Jag la inte ifrån mig telefonen i tid för att varva ner och göra mina yoga och meditationsövningar som jag vet är bra för mig. Istället fastnade jag som i besatthet med telefonen och kollade facebook och messenger hela tiden vilket självklart gjorde att jag inte somnade i tid. I min ledsna sårbara känsla sökte jag efter kickar som jag visste att dessa sociala medier aldrig egentligen kunde fylla, ändå hade jag svårt att sluta.
När vi som mest behöver ta hand om oss själva är det oftast just då som vi börjar missköta våra hälsosamma vanor, vilket i sin tur kan medföra att vi mår ännu sämre. Ibland gör vi val som vi vet inte är så bra för oss o i detta läget gäller det att inte slå på oss själva utan ha medkänsla med oss och lita på att vi finner vår väg igen. Eller att vi tar ansvar för vår hälsa och ber om hjälp utifrån om vi inte klarar det själva.

Jag blir nästan full i skratt när jag läser mitt senaste inlägg Reconect with nature om att ju mer distanserade vi blir ju lättare väljer vi bort det som är bra för oss. Inser att detta är ju precis det jag gjort nu under några veckor. Tänker hur lätt det är att glömma sin egen sanning om så än bara för en kort stund.

 

Panoramabilden är från Pixabay.

Nyfriserad hos Karin

Det var flera personer som var ute och surfade, perfekt i det lite blåsiga vädret.

Det blev en skön promenad längs med havet.

Nature is calling me home

/i , , ,

Detta inlägg handlar om en stark längtan. En längtan jag haft inom mig i över 5 månaders tid, så mycket känslor och tankar som velat uttryckas men som inte kunnat sorteras ut förrän nu. Min starka längtan handlar om naturen och till mer stillhet i mitt liv Det hela tror jag började någon gång i maj/juni. Först började det lite mer stillsamt för att sedan stegras till en nästan desperat längtan efter naturen och stillheten, en slags ” deep calling from Mother Nature”. I min starka längtan kände jag nästan att jag ville flytta långt ut i skogen med min son och bosätta mig där, allt för att få uppnå stillhet, rofylldhet och ”solitude”

Att jag så starkt upplevde denna längtan tror jag delvis kom för att jag så länge levt ett liv  ”out of alignment” (där jag ej följde mitt hjärta). Min själ skrek helt enkelt efter ett annat liv, ett liv mer i enlighet med min sanna röst och mot ett lugnare tempo. Sen december förra året (tills 30 sept 2021) arbetade jag på en arbetsplats där jag ofta upplevde stress. Arbetsplatsen kantades av en hög sjukfrånvaro vilket bidrog till att ledig personal ofta kontaktades även på fritiden, vilket självklart gjorde det svårt att släppa arbetet även under lediga dagar.

Min längtan handlar också om att få uppleva mer av naturen. När jag går i skogen hämtar jag hem mig själv. Under sommaren kände jag ett stort behov av att vara själv. När jag hade min barnfria vecka och var ledig från jobb tog jag mig ut ensam till naturen vid flera tillfällen. Jag gick i skogen satte mig vid vattnet, badade i sjön och njöt så av naturen. De gånger jag fick sitta helt ensam var helt fantastiska. Jag hade nästan dåligt samvete över att jag umgicks så lite med vänner, men den lilla tid jag hade kvar efter arbete osv behövde jag för mig själv. Men när jag var i skogen i stan eller strax utanför storstan hörde jag dock ofta ljud från vägen. Även om jag kunde känna stillhet så kände jag ändå hur en längtan fanns efter ännu mer tystnad. Jag fantiserade om att få ge mig ut på en längre vandring alldeles ensam långt borta från stadens brus. Jag längtade efter att få gå i skogarna i Mellerud (som jag gjorde under min egentidsvecka i juni ). Jag längtande också efter att inte behöva se en massa hus och bebyggelse när man kommer högt upp på exempelvis ett berg.

I början av september när det fortfarande  var varmt fick jag äntligen tid att ta mig ut till mitt favoritställe vid ett tjärn i Landvetter där det garanterat ges möjlighet att vara ensam i tystnad. I oktober åkte jag iväg några dagar till Mellerud, där promenerade jag i skogarna vid Kroppefjäll. Tystnaden där var helt magisk. När jag kom till en utsiktplast såg jag ängar och några enstaka hus (istället för storstaden) en känsla av rofylldhet spred sig i min kropp.

 

Promenad mot mitt smultronställe i Landvetter.

Kallt men uppfriskande bad i Landvetter.

Ett lugnare tempo
Min längtan efter naturen står också för ett sökande efter ett lugnare tempo. Jag tror att vi är många som i vår hektiska vardag har en längtan efter att leva ett mer harmoniskt liv.
För att uppnå mer lätthet i vardagen tänker jag att det handlar om att skapa balans mellan arbete och privatliv. Att sätta gränser för arbetet så det inte blir för mycket arbete, men viktigt är också att känna att man är på rätt plats och att arbetet är givande så att det finns energi kvar när arbetsdagen är slut. Jag tror inte heller vi är ämnade för att jobba heltid egentligen men många gör det för att få ekonomin att gå ihop, för att kunna upprätthålla en viss levnadsstandard.

Ändra sitt mindset
Något som också är väldigt viktigt för att inte säga helt avgörande är att det också handlar om att skifta sitt ”mindset” (tankesätt). Tänker även på det lite klämkäcka uttrycket ”det är inte hur vi har det utan hur vi tar det”.
För egen del vet jag av tidigare erfarenhet att det spelar ingen roll hur mycket eller lite jag har att göra för stressen finns där i alla fall. När jag tidigare i livet haft lugnare perioder på grund av arbetslöshet, sjukskrivning eller som när jag var ute och reste en längre period i Australien, så var det som att jag ändå hittade nya måsten och saker jag behövde hinna med. Stressen, jäktandet fanns där ändå. Jag skapade detta själv oavsett hur mycket eller lite jag hade att göra. Även om jag nu har kommit en bra bit på vägen med att hantera min stress så lever jag fortfarande med en viss grad av inre stress där mitt tankesätt ofta domineras av tankar som ” det finns alltid så mycket jag borde göra” ”tiden är dyrbar och jag måste använda den väl”.  Det är därför det är så otroligt viktigt för mig att vara i stillhet. Stillheten får jag från naturen, genom meditation eller genom skrivande och kreativt skapande. Då är det som att en annan röst eller ett annat tankesätt tar över. Då upplever jag självkärlek, en klarhet och ofta en stark tillit till livet. När jag fått kontakt med denna inre röst smittar detta ofta av sig på resten av dagen (dagarna). Jag kan fortfarande uppleva stress men det är ändå som att stressen inte biter lika hårt på mig.

Leva närmare naturen, öppna upp för kreativiteten
Nature is calling me home handlar också om att jag vill leva närmare naturen. När jag i juli månad besökte vänner och bekanta som bodde mitt i skogen eller hade hus som låg nära naturen så kände jag så starkt att jag också vill bo på liknande sätt.  Kanske testa på att bo i ett mindre hus till exempel på någons tomt som ligger nära naturen för att testa på känslan att leva liknande som i ett tiny house.

Någon som verkligen bor mitt i naturen är Jonna Jinton som är bloggare och konstnär. När jag såg hennes video om hennes dröm om att leva ett med naturen så grät jag. När hon berättade om hennes längtan bort från storstan så kändes det som att hon pratade om mig, om den längtan som gjort sig så starkt påmind för mig nu. Att få se hennes video där hon också visar och berättar om sin kreativitet väckte något starkt inom mig.  Jag upplevde det som en smärta som väcktes i mig. Jag har känt på liknande sätt när jag för många år sedan började skapa för Dark Desire (se länk längre ner). Jag känner nu att denna smärtan handlar om att jag har så mycket mer kreativitet inom mig som vill ut, som vill få komma till utryck och när kreativiteten inte får ta plats i mitt liv så gör det nästan ont. Nu är det dags för det ljusa skapandet att få ta plats som jag kallar för ”Flourishing Woman” (och Embracing the light).

Vandring i Kroppefjäll (Mellerud).

 

 

Video här ovan från Kroppefjäll.

 

Länkar
Jonna Jinton

https://www.youtube.com/watch?v=-wFsYY71wyk

Dark Desire

https://tkmedvetenhalsa.se/konst/

 

 

I’m coming home to the place where I belong

/i , , ,

En fredag under sommaren åker jag till Varberg för att delta på en festival som heter ”Hallifornia”. Där lyssnar jag till en vacker konsert med Kevin James. Efter spelningen börjar jag prata med folk från olika länder som är på ett retreat i Falkenberg (som hade börjat tidigare under samma vecka). ”You should join us” säger killen från Danmark. Jag får prata med en av lärarna och bestämmer mig senare under kvällen för att jag vill vara med från lördagen. Jag tänker dock för mig själv att det känns lite galet att bara ge mig iväg på något där jag inte känner en enda människa, men känslan jag fick i kontakt med dem som var på retreatet gör att jag ändå bestämmer mig för att följa min intuition.

När jag anländer på lördagsmorgonen känner jag direkt ett lugn när jag kliver in i yogasalen. Efter första yogapasset tar jag fram mobilen för att betala för retreatet. Då ser jag att de ringt mig från jobbet. Min kollega säger att det är kaos och att jag måste komma in. Det blir oerhört svårt att ta ett beslut (eftersom man egentligen inte får tacka nej till en inbeordning) så jag säger att jag får återkomma. Jag skickar till slut ett sms och förklarar att jag inte mått helt bra och att jag verkligen behöver denna vilan.  Jag känner så starkt att jag inte kan säga nej till mig själv nu. Samtidigt skapar detta beslut oerhört jobbiga känslor inom mig och under hela lördagen upplever jag därför en låggradig oro i min kropp. Obehaget försvinner dock när jag går djupt in i de olika övningarna under dagen, i nuet får de jobbiga tankarna inte något fäste. Under den frigörande dansen rör jag mig i takt till musiken och är helt närvarande i min kropp. Under musik och sångstunderna känner jag en stark närvaro genom sången.

Vid lägerelden på kvällen känner jag mig så berörd av alla intryck och allt fint jag fått uppleva. Platsen jag är på är också så otroligt vacker, både trädgården och naturen runt omkring. Gemenskapen jag upplever är så varm, jag känner mig sedd och upplever en stark kärlek i mig själv som också speglas i mötet med de andra. Under hela lördagen har det också serverats helt fantastisk god vegetarisk mat som förhöjer hela upplevelsen. Allt känns bara så rätt, som att det verkligen var meningen att jag skulle komma hit.
När jag kommer till yogasalen på söndagsmorgonen känner jag mig sårbar och omtumlad, gårdagens upplevelser har påverkat mig djupt. Jag känner ett behov av att röra på mig så jag rör kroppen sakta till musiken som spelas före dagens första yogapass. Jag börjar gråta och känner starkt en sorg som vill komma till uttryck. Jag är ledsen för att jag utsatt mig själv för att ha jobbat så hårt (på mitt nuvarande jobb som jag varit på i nio månader).  Plötsligt hör jag texten från en låt som spelas i yogasalen ”I´m coming home to the place where I belong”.  Jag känner hur jag släpper taget och kommer hem till mig själv igen. Den oro som jag kände under gårdagen är nu helt borta. Jag känner att jag inte kan gå tillbaka till mitt liv som det var förut. Jag upplever så starkt att jag måste sluta på mitt jobb och följa min sanna väg igen.

Den kommande veckan har jag semester, under ca tre dagars tid befinner jag mig som i en slags kärleksbubbla. Jag sjunger på de fina sångerna som vi sjöng på retreatet. Jag känner en lycka inombords och blir rörd till tårar av de fina minnena.
Efter några dagar under min ledighet börjar jag komma ur min bubbla, då börjar det kännas jobbigt för jag vet ju att jag måste göra något åt min situation. Jag funderar fram och tillbaks och försöker påminna mig om att det handlar om att släppa på kontrollen. Tillslut blir det ändå som att den logiska delen tar över, därför ställer jag in mig på att jag skall jobba den tiden ut som vi tidigare kommit överens om, men jag lovar ändå att jag skall vara sann mot mig själv så jag tar ett samtal med chefen och säger precis som det är.
Samtalet blir inte riktigt som jag väntat mig men det leder till ytterligare två samtal. Nu får jag tid till att tänka igenom om jag verkligen vill/orkar jobba kvar tiden ut (som vi kom överens om från början).  Till slut kommer vi gemensamt överens om att jag skall arbeta september månad ut och att jag under den sista månaden till viss del kan slutföra mitt uppdrag. Att jag skulle sluta visste jag ju egentligen redan direkt efter retreatet men det tog lite tid att ta ta till mig beslutet fullt ut.

När jag nu blir arbetslös i oktober kommer jag inte att söka en massa nya jobb utan låta mig få vara arbetslös ett tag och fundera på hur jag vill gå vidare med allt. Nu är det dags att kliva ut i ovissheten igen men lyssna på den inre rösten och lita på att den kommer att visa mig den rätta vägen.  

 

Länk till Bella som var en av lärarna på reteratet. Hon undervisar för övrigt i Anahata Yoga.

https://www.instagram.com/earthlingbella_/

De har även ett retreat nästa sommar på Sörby retreat center

 

 

Chris och Bella

Soul Family

 

 

 

 

Måste vi bli sjuka eller hamna i en kris för att vi skall hinna stanna upp?

/i , , , , ,

Den senaste tiden har jag fått ett ”uppvaknande” Det som fick mig att stanna upp var bland annat några fina möten med en person. Han sa till mig att du bara springer, det går inte att nå dig. På något sätt var det som att det han sa väckte något i mig, inte med en gång men ganska snart därefter.
Jag tror kanske att jag var extra mottaglig just då eftersom jag var lite i en kris under några veckor, det var en turbulent tid med en stor ovisshet om framtiden. Jag lever fortfarande till viss del i ovisshet men det är ändå som att saker har klarnat lite.
I denna kris har jag fått reflektera hur jag egentligen vill leva mitt liv. Jag har i många år känt att jag inte riktigt hinner med som att jag hela tiden ligger efter, vilket resulterat i att jag inte känt att jag riktigt har tid för vänner, speciellt inte för att träffa en partner, att jag inte har tid för att verkligen leva.
Även om jag samtidigt känt/känner att jag lever mitt drömliv nu att jag får göra det som känns meningsfullt osv (även om saker och ting har förändrats till viss del pga det rådande tillståndet med pandemin) så är det ändå som att jag inte lever fullt ut på grund av mitt jagande av tiden.
I denna kris väcktes frågor som jag nu bär med mig som följande:

Hur djupt har insikten om att jag behöver förändra mitt liv landat i mig denna gången?

Även om det känns väldigt starkt att jag verkligen vill förändra mig, kommer jag att klara det? Jag har sagt det förr och trots detta ändå fallit tillbaka i det gamla spåret.

Nu när jag stannat upp igen funderar jag på vad som krävs för att jag verkligen skall fatta på djupet.

Karin Björkegren Jones säger i sin bok ”Ett stressfritt liv”.  Måste vi bli utbrända, få cancer eller bli kroniskt sjuka för att vi skall förstå hur viktigt det är att inte låta stressen ta över livet?
Karin berättar själv om när hon fick en cancerdiagnos som gjorde att hon bokstavligen fick punka mitt i livet och tvingades stanna upp. Hon tvingades ifrågasätta sin riktning och sina val.
Samtidigt reflekterade hon över följande: Hur lätt är det att med sakta steg gå emot strömmen som rusar mot en? Att låta andetagen fortsätta att vara långsamma och djupa fastän allt runtomkring dig snurrar i en allt snabbare rytm?

För ca åtta månader sedan skrev jag ett inlägg om att jag hade hamnat i en kärlekssorg
(se länk längst ner till min sida Medveten Hälsa). I detta sårbara tillstånd väcktes även annat inom mig, som i sig ledde till att jag verkligen började ifrågasätta hur jag levde mitt liv.  Jag kände att jag allt för länge hade levt i ett för snabbt tempo och att jag behövde göra något åt saken.

Jag ställde mig då frågorna. Hur vill jag leva, hur vill jag känna mig?

När jag nu tänker tillbaka på den här tiden tiden så varade min lugnare tid trots allt inte så länge.

När jag nu återigen hamnade i ytterligare ett uppvaknade så kände jag en viss besvikelse över att jag då för ca åtta månader sedan inte tog tag mer i livet då och gjorde de förändringar som kändes sanna för mig.
Samtidigt minns jag också var jag befann mig just då. Jag hade nyligen startat mitt företag så det var mycket som skulle hinnas med och tempot var oerhört högt, så efter mina lugnare veckor var det som att jag ganska snabbt kom in i mitt gamla invanda tempo igen (men under tidens gång så gjorde jag trots allt flera förändringar lite i taget för att skapa mig ett mera balanserat liv).

Även om jag inte lyckades göra den där djupgående förändringen som behövdes så tänker jag nu att det kanske där och då såddes ett frö om en annan verklighet (ett lugnare tempo som jag även tidigare i perioder varit i kontakt med).
Ibland kan det ta tid att förändra något, det kanske måste ske i flera omgångar (kanske under flera år) innan man förstår.
Som med alla förändringar så är det viktig att inte slå på sig själv för att man inte lyckas med det på en gång eller för att det tar lite tid innan man på ett djupare plan kan ta till sig det nya.
Jag tänker att ett avgörande steg vid stora förändringar kan vara att ta hjälp på vägen. Själv går jag ett coachande program där jag regelbundet blir påmind om det som är sant i mig.

I den rådande situationen som pågår just nu är det många människor som har det tufft, folk är sjuka och en del kanske har någon anhörig som är mycket sjuk (och som kanske till och med har mist sitt liv). Många är arbetslösa eller permitterade på grund av den ekonomiska krisen.
I allt detta känner jag ändå så starkt att trots allt tufft som vi människor tvingas möta så har den rådande situationen inte bara fört med sig något dåligt utan även något positivt.
Nu när så mycket har ställts in och istället skjutits på framtiden, när hela samhället gått ner i varv får vi en tid där vi naturligt kan gå ner i tempo och börja ifrågasätta våra liv.

Det är nu vi har  en chans att verkligen stanna upp.

Vill/vågar du ta den chansen? Eller hittar du nya saker att göra för att slippa känna efter hur du lever ditt liv?

Länk till inlägg på medveten hälsa:
https://www.facebook.com/318417455687674/photos/a.323899641806122/446507132878705/?type=3&theater

 

 

 

Då var uppdraget slutfört och det är dags att gå vidare

/i , , ,

Jag har funderat ganska mycket det sista på detta med personlighetsdrag, vad kan vi egentligen förändra hos oss själva och hur mycket går egentligen att påverka?

Som jag har skrivit i tidigare inlägg (”Remember Who you are you´re a star shining through the dark clouds” på min fb sida Medveten hälsa) så tänkte jag för ett antal år sedan att det är ingen idé att göra något åt min personlighet, jag är som jag är och jag får bara acceptera att jag blir hämmad med vissa människor. Idag tänker jag dock annorlunda.

Enligt många teoretiker inom utvecklingspsykologin så föds vi med olika temperament vilket är genetiskt och inte går att påverka. Personligheten däremot kan vi påverka även om det oftast krävs lite arbete.

Vi har alla olika personlighetsdrag. En del är introverta andra är extroverta. Personligheten trots att den är förändringsbenägen brukar dock ofta ändå vara ganska konstant genom åren. Jag tänker dock att vi skall vara försiktiga med att tänka att personligheten inte går att göra något åt. Att tänka ja men det är ju sådan här jag är så det går inte att förända.  Även om man exempelvis är introvert så går det att träna på att vara mera social. Jag själv har haft social fobi så jag vet att det går även om det kan vara rejält utmanande.

Även om att det går att utveckla vissa karaktärsdrag, att man kan förändra vissa delar hos sig själv är det samtidigt någonstans också viktigt att acceptera att vissa beteendemönster/karaktärsdrag kanske inte går att förändra (få fram) och därför är det samtidigt viktigt att hitta acceptansen i detta.

Det handlar om att utmana sig tillräckligt mycket men att ändå acceptera att exempelvis ett visst yrke kanske aldrig kommer att passa om man tycket det är för jobbigt att stå och prata inför folk osv.

Detta att jag själva kan förändra min personlighet/karaktärsdrag men att det trots allt ändå finns vissa begränsningar i vad jag faktiskt kan ändra i min personlighet är något jag själv tänkt en del på under ett tag.

 

För över 1 år sedan fick jag möta mycket rädslor i en grupp på ett extrajobb.

I början var det riktigt tufft men efter hand blev det lättare. Jag kände att jag kunde handskas med situationen bättre och bättre. När jag under en tid hade utmanat mig själv på flera plan började jag dock funderade kring om jag trots allt verkligen var på rätt plats, kanske kunde jag göra ett bättre jobb i en annan grupp.

Jag kände att jag egentligen inte passade helt bra i denna grupp, eftersom jag behövde  anstränga mig för att det skulle funka och och jag upplevde en osäkerhet i detta som att jag inte riktigt kunde vara mig själv.

Jag tänkte dock att om det är meningen att jag har lärt färdigt det jag skall lära mig här så kommer ett naturligt avslut. Jag kände att jag ville inte påverka detta utan när det är dags (om det är dags) så kommer det bli ett naturligt avslut. Nyligen blev det ett naturligt avslut. Det känns bara så häftigt! Ok då var uppdraget slutfört och jag kan gå vidare.

Något som jag känner har hjälpt mig mycket är detta att jag tror att det finns en meningen med det som sker, att jag har en tro på att jag hamnar rätt i livet och om något känns väldigt utmanande så är det också övergående. Att det finns en mening med utmaningen för att jag skall lära mig något av det. Att leva efter detta gör allt så mycket lättare.

Jag tänker att det är viktigt att utmana sig som människa men om det under en längre tid känns som att man inte är på rätt plats så finns det säkert en annan plats som passar en bättre. Det gäller att hitta sammanhang där man får vara i sitt rätta element och där man kan vara sig själv på ett naturligt sätt.  

 

 

 

 

 

Luxury today is an offline mode

/i , ,

Dagens rubrik fick jag från en text från låten Forever a child av artisten Fia. Det här inlägget läggs ut lite i efterhand delvis på grund av att jag inte ville vara online när jag skrev det. En tisdag förmiddag åker jag till min mammas stuga i Mellerud. Jag beger mig iväg alldeles ensam. Väl i stugan tänder jag en brasa och känner att det är väldigt helande att bara få sitta i tystnaden med endast knastret från kaminen.

När jag skriver det här funderar jag kring hur vi har glömt bort hur vi får kontakt med oss själva. Den stressade nutidsmänniskan är vanligtvis uppkopplad och lever ofta antingen i dåtiden eller framtiden ständigt planerande för nästa steg.
Jag reflekterar över hur jag själv levt den senaste tiden innan jag blev sjukskriven en kortare period. Jag drog ner på tempo ordentligt efter min sjukskrivning och tar det fortfarande lugnare. Det är dock först nu när jag stannar upp ordentligt utan någon direkt kontakt med omvärlden som jag nästan blir lite tårögd när jag känner den stora konstrasten från storstadens hets och lugnet här. Tänker för mig för mig själv hur vi lider brist på stillhet i dagens samhälle och att vara ”offline” är den stora lyxen som Fia sjunger.

När vi stannar upp är det lättare att höra den inre rösten som annars kan störas av yttre brus. Tycker att författaren Are Norhava säger några intressanta ord om att finna sin inre kompass (i boken djup tid och tunna ställen).

”Ingen av oss sitter med hela kartan och den verkas för övrigt ritas om hela tiden. Det handlar snarare om att finna kompassen, den där som vi var och en bär djupt inom oss. Om att börja lyssna till – och försöka följa- den inre rösten. Lätt är det inte och det kräver mod, men vi behöver inte göra det ensamma. Det finns upptrampande stigar och vi kan få sällskap på vägen”.

Vad gör du för att uppleva stillhet? 

Om man oftast har mobilen när till hands så kan det vara svårt att lägga ifrån sig telefonen bara för en kort stund.
Det kan också kännas obekvämt att vara ensam i tystnaden för den som inte är van. Jag hör ibland folk säga både vänner och bekanta att jag gillar inte att vara själv (själv älskar jag tystnaden på egen hand). Oavsett om man tycker om det eller inte tror jag det är viktigt att ta sig tid i tystnad och det går även att göra det i grupp. Därefter kanske det går att utmana sig till att vara i tystnad på egen hand.
Under torsdagen lägger mobilen av helt vilket innebär att jag inte kan nå omvärlden alls då jag inte har något internet heller. Jag kan därför inte heller spela någon musik eller kolla film.

Så resten av veckans fyra dagar tillbringar jag helt i ”offline mode” och stillhet (med undantag av ett biblioteksbesök där jag loggar in på internet för att meddela min pojks pappa att min telefon inte fungerar) vilket känns väldigt skönt faktiskt.
Resten av veckans dagar skapar jag egen musik genom gitarrspel och sång och gör annat kreativt som jag känner för.
I denna stillhet tänker jag tillbaka till hur behaglig min julledighet kändes. Jag kommer särskilt ihåg ett tillfälle som fyller mig med värme. Jag och min pojk som är 6 år gammal har sovit över hos min syster på julafton. Hon bor ute på landet i ett hus som är omgärdat av skogen så jag känner mig lugn bara av att vistas där. På juldagen sover vi ut. När vi vaknar hör jag musik från min systers rum. Vi beger oss dit. Nu hörs ljudet tydligare. Jag ser att min syster sitter med sin dotter i knäet och sjunger mantran (som hon brukar göra efter sin yoga träning). Jag och min pojk sätter oss i tystnad bakom. Jack sätter sig i mitt knä och till min förvåning så nöjer han sig med att sitta helt stilla och lyssnar på musiken och vår sång. Efter en liten stund börjar han också sjunga och då blir lyckan fullkomlig och tårar av glädje är inte långt borta.

 

 

Remember who you are, you´re a star shining through the dark clouds.

/i , , , ,

Inlägg håller på att uppdateras

Från vänster Behemoth, Dark Tranquility, Eleuveitie och Marduk.

 

Daglig morgonrutin

/i , , ,

För någon vecka sedan gick jag med i en grupp på Facebook som heter online sadhana inspiration (sadhana betyder daglig praktik med övningar av meditation och yoga. Sadhana innebär att utföra övningar regelbundet för att stilla sinnet och få kontakt med sitt inre).
Tittis som har gruppen är utbildad kundaliniyogalärare, hon är  väldigt inspirerande och kunnig på sitt område (se länk till Tittis grupp längre ner).
När jag såg Tittis grupp i nyhetsflödet på fb blev jag nyfiken men tänkte först att det kanske bara blir en stress av att gå med i ännu en grupp (som är på fb och jag känner hur sociala medier dessutom kan vara ett stressmoment i sig).

Då Titti sa att det inte var några krav på att vara delaktig i gruppen så kände jag ändå att jag ville testa. Jag har inte hunnit vara särskilt aktiv i denna grupp och det gav faktiskt upphov till vissa tankar av stress, men samtidigt har jag sagt till mig själv att jag får ta det i den takt jag hinner (vilket Tittis själv betonade var viktigt).
I denna gruppen skulle vi som uppgift (om vi ville) få berätta om vår praktik (och utmaningar) med att göra sadhana varje morgon. Idag hade jag lite tid på morgonen då jag kunde sitta i lugn och ro och hann äntligen kolla klart första videon.

Att få stöd av andra när man genomför en beteendeförändring är betydelsefullt. Om man missar någon dag med sin nya vana är det lätt hänt att man struntar i det igen och sen släpper det helt. Det är just när det är som mest utmanande med att förändra en vana som vi också kan behöva support.  Har man kontakt med andra som också upplever motgångar ibland så är det lättare att fortsätta sin förändring när man kan få stöd.  Är du nyfiken på att få veta mera om Tittis grupp så följ länken här nedan.

https://www.facebook.com/groups/291108031344842/about/