A new home

/i

Nu har jag bott nästan två veckor här i Jörlanda (Stenungsund). Första veckan var ganska intensiv då jag flyttade på måndagen och dagarna efter packade jag upp en massa flyttkartonger. Jag kände mig lite trött under de första dagarna av veckan, troligtvis delvis på grund av att jag dagarna innan själva flytten fick jobba rätt hårt. Denna veckan känner jag hur jag börjar landa mer och mer.  Känner att jag upplever ett annat lugn här än i storstan i Gbg. Med naturen så nära, gångavstånd till havet så känns det bara så rätt. Huset är inte heller ett stort lägenhetshus som jag bodde i Gbg utan är mer som en radhuskänsla där jag kan gå direkt in till min bostad.
Jag får en känsla av att det kommer att bli lättare att vara mer i mitt naturliga tillstånd här. Som att saker faller på plats och bra vanor blir lättare att följa. Jag har utan någon större ansträngning  nu gått upp ganska tidigt på morgonen, kl 6 denna veckan och 5.30 förra veckan då jag hade min son. Allt för att få ut så mycket som möjligt av dagen och hinna ha en stund för mig själv med meditation på morgonen.

Igår tog jag mig en morgonpromenad ut till Källsby i Jörlanda. Jag hade packat ner gröt i en termos. När jag kom fram satte jag mig längs ut på en liten udde. Vid udden finns det en liten sjöbod med en bänk. Där dukade jag fram min frukost. Jag hade hoppats på att solen skulle titta fram och värma mig men den gömde sig bakom molnen, men fantastiskt vackert var det iaf. Det var en sådan härlig känsla att sitta där i tysthet och titta ut över havet
Jag har gjort ett antal promenader i närområdet och någon dag snart vill jag besöka Svartedalens naturreservat. Jag gjorde också några promenader och utflykter med min son i förra veckan. Från de bifogade bilderna ser man hur vädret har skiftat. Fantastiskt att få uppleva alla dessa olika väderförhållanden på knappt två veckor.

Panorama bilden är tagen av mig ute vid Källsby. 

Kväll ute vid Källsby.

På promenad med pojken en solig dag.

 

 

Morgonpromenad med frukost ute vid havet i Källsby.

 

 

 

 

 

 

Reconnect with nature

/i
Jag har ganska länge nu känt en stark koppling till att få återknyta till naturen på olika sätt. I allt detta har en dröm väckts att få leva mer i samklang med naturen. Kanske bo i ett litet hus (Tiny house) i naturen. Att hitta ett annat enklare levnadssätt som känns mer sant i hjärtat, ett liv bort från ekorrhjulet. Jag vet att jag inte är ensam om detta, många människor idag har en längtan till att få återknyta till naturen och att leva ett enklare liv.
Sedan urminnes tider har vi människor dyrkat naturen och varit en naturlig del av den. Men under de senaste trettiofemtusen åren har vi dragit oss tillbaka mer och mer från vår naturliga miljö. I takt med att vi människor lämnade jordbrukssamhället och gick in i industrialiseringen för ca trehundra år sedan drogs vi bort ännu mer från den naturliga världen. Även fast tekniken varit revolutionerande och bidragit till stora positiva utvecklingar för samhället så har vi i processen succesivt förlorat kontakten med vårt ursprung.
I filmen Thy Nature berättas det att så länge som vi behandlar naturen som något som är frånskilt från oss själva (och något som vi kan bemästra i form av att ta olika naturresurser) så resulterar detta i att vi blir alienerade från den. Därför behöver vi återuppta kontakten till naturen och leva mer i samklang med den istället för att bara använda oss av den. Vi tänker ofta på naturen som något vi kan ta del av, vi kan gå till naturen osv, men vi är alla en del av naturen.
Människor som lever ett med naturen är olika ursprungsbefolkningar i världen.
De har även kunskap om naturen som kan hjälpa till i arbetet med hur man kan leva med naturen på ett mer hållbart sätt än vad de flesta av oss människor gör idag. Något som miljöforskare menar är ett måste om vi skall kunna bromsa den negativa utvecklingen.
Jag tänker att något som gör att vi lättare tappar kontakten med vår naturliga miljö är användandet av olika skärmar. Kanske börjar vi vår dag med att sitta framför en skärm på jobbet. Sen går vi hem och tittar på en stor skärm istället, eller så sitter vi och scrollar med våra mobiler. Läkaren Anders Hansen som skrivit boken skärmhjärnan menar att våra hjärnor jagar efter kickar som t.ex. likes på sociala medier och att denna ständiga uppkoppling gör oss stressade och avtrubbade. Mina tankar är att ju mer distanserade vi blir desto mer minskar vår dragning till det som är bra för oss som att exempelvis ta en promenad i naturen. Vi missar då också de naturliga tillfällena till reflektion när skärmen alltid finns nära till hands.
Så vad kan vi göra för att vara mer i vår naturliga miljö?
Hur kan vi återknyta till naturen för att bli en del av naturen istället för att bara använda oss av den?
Inspiration och fakta till texten har tagits från filmen Love Thy Nature.

https://lovethynature.com

 

 

 

 

Panoramabilden kommer från Pixa bay.

Listen To Your Calling

/i

När året börjar lida mot sitt slut brukar många av oss reflektera över hur det gångna året har varit. Det har varit ett turbulent år men kanske har denna tid fått oss att stanna upp mer. Under en period när mycket stängdes ner kanske detta fick oss att få tid över till att reflektera över vad vi vill i livet. Eller kanske har dessa osäkra tider fått oss att ännu hårdare hålla fast vid det vi har på gott och ont. Hur det än ser ut för oss på ett personligt plan så måste vi gå vidare och möta de utmaningar som kommer i vår väg.

Själv har jag funderat en hel del på mitt företag. Mina tankar har varit extra upptagna av detta sen jag blev deltidsarbetslös i oktober (satte företaget vilande under pandemin i april 2020). Jag har känt mig lite lost i mina tankar. När jag var entreprenör så jobbade jag så otroligt hårt. Sista tiden har jag funderat kring om jag ens skulle orka starta upp igen, för tänk om jag skulle hamna i samma hårda arbetstempo?  Men jag har också känt mig kluven kring vad jag vill med företaget. Skulle jag ens vilja fortsätta som jag gjorde tidigare? Jag har inte heller riktigt känt att motivationen funnits där, men mest av allt har jag funderat kring om det ens skulle vara ekonomiskt möjligt att starta upp igen. I all detta har jag känt en viss hopplöshet.
Jag har tänkt att när jag startar företaget igen så måste jag nog jobba 80% för att klara ekonomin, men då kanske jag inte kommer ha energi över till att jobba med företaget. Det har känts lite omöjligt att kunna tro att jag kan hitta en väg att starta upp igen utan att slita ut mig.

Men så i förra veckan inser jag att detta återigen bara är mitt gamla tankemönster. Jag har så länge varit ”fast” i ekorrhjulet vilket gjort att jag glömt bort att det kan finnas en annan väg att ta. Det som får mig att minnas min sanning är ett pod avsnitt med ”Yoga Girl” Rachel Brathen. Hon berättar i sin pod cast om ”homecoming” (10 dec 2021)  om att komma hem till sig själv. Det hon säger väcker något hos mig på djupet och jag blir väldigt berörd av det hon delar.

Jag lyssnar och reflekterar över det hon säger. Jag frågar mig själv vad jag vill, vad mina drömmar är och skriver ner min längtan. Jag känner hur jag verkligen upplever min dröm och de positiva känslor som är kopplade till den. Tänker att fast allt inte känns så tydligt nu så vet jag någonstans inom mig vad det är jag vill göra. Jag känner en rofylldhet och en lugn skön energi som sprider sig i min kropp. Det blir så tydligt nu att jag delvis hade glömt bort min sanning ”My deep calling”.
Det var som att jag under en längre tid endast kunde komma ihåg drömmen på ett intellektuellt plan. Det är först nu som jag fullt ut kan känna drömmen på djupet. Efter att återigen ha fått uppleva mitt syfte känner jag mig nu övertygad om att jag kommer att kunna hitta min väg framåt igen.

Dagen efter sitter jag på spårvagnen och känner plötsligt att jag vill lyssna på musik med Sigma som jag ofta lyssnade på när jag var aktiv med mitt företag. Jag spelar låten Glorious ones. Jag blir återigen påmind om min sanning som under gårdagen men denna gången blir den mera kraftfull. Jag känner så starkt ” I had lost my Connection with life”. Jag upplever en oerhört stark kraft inom mig och blir återigen påmind om den styrka som jag själv besitter.

När vi har för mycket åtaganden i livet och kanske har ett arbete som tar det mesta av vår tid och kraft så blir det inte så mycket energi över till att fundera över annat som vi vill göra i livet. Vi får inte heller utrymme till att möta de där lite jobbiga känslorna som kan medföra att vi blir är tvungna att ställa oss själva frågan om vi verkligen är på rätt plats i livet.

 
Så hur kan vi skapa utrymme för annat i livet?
Jag tror att vi måste våga tänka utanför boxen, att det finns andra vägar att ta. Att gå ner lite i arbetstid kan hjälpa för att frigöra tid, tid som vi kan använda för att fundera ut nästa steg.

För att klara det ekonomiskt kanske det skulle gå att ha en inneboende för ett tag. Jag tror att det för många är jobbigt att ens reflektera över denna tanke, men man vänjer sig vid det mesta och behöver inte göra det för all framtid.

Känner du dig fast i ekorrhjulet?

Vågar du tro på att det finns en annan väg att ta? En väg som är rätt för dig och som leder dig mot ditt syfte.

If there is a will there’s a way

/i

Ibland är gränsen hårfin om det är mod eller dumdristighet att utsätta sig för vissa prövningar. I oktober månad fick jag besked om att jag och min son måste hitta ett nytt boende om ca 3,5 månader. Det var ett tufft besked som skapade en hel del stress. Även om jag tidigare vetat att det lika gärna kunde bli så att vi var tvungna att flytta så hade jag ändå hoppats och trott på att vi skulle kunna ta över den lägenhet vi bodde i. Att vi äntligen skulle få ett eget boende och en trygg bas i vårt liv.
Några dagar senare samtalade jag med min mamma om min situation. Hon sa då i all välmening att du kanske litar lite väl mycket på livet ibland. Jag har länge levt efter att man måste våga chansa för att vinna. Nu funderade jag dock på om min mamma kanske hade rätt. Kanske litar jag lite för mycket på livet och bara tar för givet att så länge jag följer min sanna röst så faller allt på plats. Kanske hade jag denna gången helt enkelt tagit för stora risker. Jag visste ju att jag skulle bli deltidsarbetslös i okt (jobbar 20% nu). Jag var också förbered på att jag skulle kunna bli bostadslös vid ungefär samma tid.  Tänker också att det ju är en sak att utsätta sig för en massa prövningar när man är själv men jag har ju en son på 8 år som jag måste tänka på också. Det måste blir bra för honom med.

Men ca 3 dagar efter att jag fick reda på att vi behövde flytta får jag reda på om en annan lägenhet som skulle hyras ut. Det var en lägenhet som ligger närmare naturen. När jag fick höra om detta kände jag direkt att ja men detta kanske är meningen. Jag har ju känt en sådan stark längtan efter naturen (se tidigare inlägg). Tänk att få bo med gångavstånd till havet och bo mer ute på landet. Det var bara ett problem med denna bostad. Den låg ganska långt bort. Då min son behöver gå kvar på skolan i Göteborg (då han bor varann veckan hos sin pappa) blir det därför en del åkande. Jag har inte heller råd att skaffa bil så det blir att åka buss. Under de kommande veckorna blev det många tankar. Jag försökte tänka igenom allt. Emellanåt tog orostankarna över och jag tänkte att nej men det går ju inte. Hur skall det bli med jobb osv? Andra dagar såg jag framför mig hur det skulle kännas att bo nära naturen och havet. Tillslut kände jag att jag verkligen ville ha lägenheten. Strax efter att jag tog beslutet ville lägenhetsinnehavaren få ett svar av mig och då var jag tvungen att ta ett definitivt beslut vilket kändes så skönt.

Jag kände att jag måste ta denna chansen nu (jag hade ju sökt andra lägenheter i Gbg också men inte fått någon och jag vet hur svårt det kan vara att få en lägenhet när man är i min situation).  Jag visste dock egentligen redan från början (när jag hade brovbott i lägenheten) att jag ville flytta dit men jag påverkades av rädslor både mina egna och andras.
Men beslutet var svårt också eftersom jag tänkte mycket på min son, det måste ju blir bra för honom med. Jag vill ju att han enkelt skall kunna ta med sig kompisar från skolan osv. När vi bor längre bort blir det ju svårare. Men tanken är inte att vi skall flytta dit permanent utan för en period.

Litar jag för mycket på livet? Jag låter frågan vara obesvarad. När jag påbörjade detta inlägg kände jag att ja men allt ordnar sig ju ändå så ja jag har nog gjort rätt.
Men i förra veckan fick jag ett annat besked som var tufft och oväntat. Jag hade återigen räknat med att det löser sig och nu blir det lite tuffare än vad jag väntat mig. Mina planer måste skrivas om och jag behöver tänka nytt.

Även om det kanske blir så att jag själv senare kommer till insikt att det blev lite för mycket utmaningar på en gång så tänker jag att vi måste våga utsätta oss för olika prövningar för att komma vidare i livet. Blir det helt fel så har vi förhoppningsvis lärt oss något på vägen.

 

Vad går du igenom för utmaningar just nu?

Vågar du chansa i livet eller håller du krampaktigt kvar vid det invanda av rädsla för att det kan gå fel?

Nature is calling me home

/i , , ,

Detta inlägg handlar om en stark längtan. En längtan jag haft inom mig i över 5 månaders tid, så mycket känslor och tankar som velat uttryckas men som inte kunnat sorteras ut förrän nu. Min starka längtan handlar om naturen och till mer stillhet i mitt liv Det hela tror jag började någon gång i maj/juni. Först började det lite mer stillsamt för att sedan stegras till en nästan desperat längtan efter naturen och stillheten, en slags ” deep calling from Mother Nature”. I min starka längtan kände jag nästan att jag ville flytta långt ut i skogen med min son och bosätta mig där, allt för att få uppnå stillhet, rofylldhet och ”solitude”

Att jag så starkt upplevde denna längtan tror jag delvis kom för att jag så länge levt ett liv  ”out of alignment” (där jag ej följde mitt hjärta). Min själ skrek helt enkelt efter ett annat liv, ett liv mer i enlighet med min sanna röst och mot ett lugnare tempo. Sen december förra året (tills 30 sept 2021) arbetade jag på en arbetsplats där jag ofta upplevde stress. Arbetsplatsen kantades av en hög sjukfrånvaro vilket bidrog till att ledig personal ofta kontaktades även på fritiden, vilket självklart gjorde det svårt att släppa arbetet även under lediga dagar.

Min längtan handlar också om att få uppleva mer av naturen. När jag går i skogen hämtar jag hem mig själv. Under sommaren kände jag ett stort behov av att vara själv. När jag hade min barnfria vecka och var ledig från jobb tog jag mig ut ensam till naturen vid flera tillfällen. Jag gick i skogen satte mig vid vattnet, badade i sjön och njöt så av naturen. De gånger jag fick sitta helt ensam var helt fantastiska. Jag hade nästan dåligt samvete över att jag umgicks så lite med vänner, men den lilla tid jag hade kvar efter arbete osv behövde jag för mig själv. Men när jag var i skogen i stan eller strax utanför storstan hörde jag dock ofta ljud från vägen. Även om jag kunde känna stillhet så kände jag ändå hur en längtan fanns efter ännu mer tystnad. Jag fantiserade om att få ge mig ut på en längre vandring alldeles ensam långt borta från stadens brus. Jag längtade efter att få gå i skogarna i Mellerud (som jag gjorde under min egentidsvecka i juni ). Jag längtande också efter att inte behöva se en massa hus och bebyggelse när man kommer högt upp på exempelvis ett berg.

I början av september när det fortfarande  var varmt fick jag äntligen tid att ta mig ut till mitt favoritställe vid ett tjärn i Landvetter där det garanterat ges möjlighet att vara ensam i tystnad. I oktober åkte jag iväg några dagar till Mellerud, där promenerade jag i skogarna vid Kroppefjäll. Tystnaden där var helt magisk. När jag kom till en utsiktplast såg jag ängar och några enstaka hus (istället för storstaden) en känsla av rofylldhet spred sig i min kropp.

 

Promenad mot mitt smultronställe i Landvetter.

Kallt men uppfriskande bad i Landvetter.

Ett lugnare tempo
Min längtan efter naturen står också för ett sökande efter ett lugnare tempo. Jag tror att vi är många som i vår hektiska vardag har en längtan efter att leva ett mer harmoniskt liv.
För att uppnå mer lätthet i vardagen tänker jag att det handlar om att skapa balans mellan arbete och privatliv. Att sätta gränser för arbetet så det inte blir för mycket arbete, men viktigt är också att känna att man är på rätt plats och att arbetet är givande så att det finns energi kvar när arbetsdagen är slut. Jag tror inte heller vi är ämnade för att jobba heltid egentligen men många gör det för att få ekonomin att gå ihop, för att kunna upprätthålla en viss levnadsstandard.

Ändra sitt mindset
Något som också är väldigt viktigt för att inte säga helt avgörande är att det också handlar om att skifta sitt ”mindset” (tankesätt). Tänker även på det lite klämkäcka uttrycket ”det är inte hur vi har det utan hur vi tar det”.
För egen del vet jag av tidigare erfarenhet att det spelar ingen roll hur mycket eller lite jag har att göra för stressen finns där i alla fall. När jag tidigare i livet haft lugnare perioder på grund av arbetslöshet, sjukskrivning eller som när jag var ute och reste en längre period i Australien, så var det som att jag ändå hittade nya måsten och saker jag behövde hinna med. Stressen, jäktandet fanns där ändå. Jag skapade detta själv oavsett hur mycket eller lite jag hade att göra. Även om jag nu har kommit en bra bit på vägen med att hantera min stress så lever jag fortfarande med en viss grad av inre stress där mitt tankesätt ofta domineras av tankar som ” det finns alltid så mycket jag borde göra” ”tiden är dyrbar och jag måste använda den väl”.  Det är därför det är så otroligt viktigt för mig att vara i stillhet. Stillheten får jag från naturen, genom meditation eller genom skrivande och kreativt skapande. Då är det som att en annan röst eller ett annat tankesätt tar över. Då upplever jag självkärlek, en klarhet och ofta en stark tillit till livet. När jag fått kontakt med denna inre röst smittar detta ofta av sig på resten av dagen (dagarna). Jag kan fortfarande uppleva stress men det är ändå som att stressen inte biter lika hårt på mig.

Leva närmare naturen, öppna upp för kreativiteten
Nature is calling me home handlar också om att jag vill leva närmare naturen. När jag i juli månad besökte vänner och bekanta som bodde mitt i skogen eller hade hus som låg nära naturen så kände jag så starkt att jag också vill bo på liknande sätt.  Kanske testa på att bo i ett mindre hus till exempel på någons tomt som ligger nära naturen för att testa på känslan att leva liknande som i ett tiny house.

Någon som verkligen bor mitt i naturen är Jonna Jinton som är bloggare och konstnär. När jag såg hennes video om hennes dröm om att leva ett med naturen så grät jag. När hon berättade om hennes längtan bort från storstan så kändes det som att hon pratade om mig, om den längtan som gjort sig så starkt påmind för mig nu. Att få se hennes video där hon också visar och berättar om sin kreativitet väckte något starkt inom mig.  Jag upplevde det som en smärta som väcktes i mig. Jag har känt på liknande sätt när jag för många år sedan började skapa för Dark Desire (se länk längre ner). Jag känner nu att denna smärtan handlar om att jag har så mycket mer kreativitet inom mig som vill ut, som vill få komma till utryck och när kreativiteten inte får ta plats i mitt liv så gör det nästan ont. Nu är det dags för det ljusa skapandet att få ta plats som jag kallar för ”Flourishing Woman” (och Embracing the light).

Vandring i Kroppefjäll (Mellerud).

 

 

Video här ovan från Kroppefjäll.

 

Länkar
Jonna Jinton

https://www.youtube.com/watch?v=-wFsYY71wyk

Dark Desire

https://tkmedvetenhalsa.se/konst/

 

 

Time for solitude

/i

Nu har jag börjat komma tillbaks i vardagen igen efter semester och sommarjobb. Denna veckan har varit mins sagt omskakande och min framtid känns ganska osäker på många plan. Jag är dock medveten om att jag inte är ensam över att känna att det är turbulent just nu. Vi är många som på olika sätt har det tufft i dessa osäkra tider. Jag tror också att många liksom jag tidigare under året hade hoppats på att vi under hösten kunde återgå till något slags normalläge. Även om det känns som att allt börjar återgå lite mer till vardagen som det var innan vi drabbades av pandemin så så känns det samtidigt som att det är en bra bit kvar till att allt blir som det var tidigare, för att inte tala om vad denna kris kan ha med sig för effekter på oss i efterhand. Samtidigt ser jag det även som att det kan komma något positivt ur det här, att vi i denna kris får möjlighet att reflektera över hur vi vill leva våra liv framöver.

Den här veckan börjar ganska olyckligt för mig, på måndagen ramlar min son Jack på skolan. Jag hämtar honom på skolan och vi besöker vårdcentralen akut. Han får ett jack vid ögonbrynet som behöver plåstras om.
På tisdagen halkar jag i en trappa och slår mig så illa att det börjar blöda rejält från armbågen. Jag besöker samma vårdcentral som under gårdagen och lyckas få en akut tid idag med.
Min son har börjat första klass nu och det är mycket att tänka på speciellt i dessa lite annorlunda tider. Min jobbsituation har varit/är osäker. Jag har jobb på deltid och har ytterligare ett nytt jobb på gång men att jobba som timvikarie är osäkert.  Jag har ju dock själv valt detta eftersom jag inte vill ha en fast anställning (även om det kanske hade varit det smartaste i dessa tider).

Under torsdagen får jag ett mycket negativt besked från min a-kassa ett beslut jag väntat på i 5 månader som tillfälligt får mig i gungning och som får mig att tappa allt hopp inför framtiden då detta innebär att jag inte kommer få in de pengarna jag fick lägga ut när jag var deltidsarbetslös i april och maj (innan mitt sommarjobb i juni).
Jag var beredd på att jag skulle kunna få lägsta ersättningen men får reda på att jag kommer att få mycket lägre än så. Detta på grund av att a-kassan kommit fram till att jag inte jobbat heltid. Trots att uträkningen av arbetstimmar blev blev minst 100% arbetad tid i månaden medräknat med både företaget och extrajobbet (inklusive alla oavlönade timmar i företaget som också är godkända att räkna med) så kan detta ändå inte räknas med på grund av olika regler från a-kassan.

En massa stresstankar kommer upp.  Jag ser framför mig hur jag måste jobba mycket för att betala tillbaka de pengar jag lånat av mig själv. Hur skall jag nu kunna få tid för för att ta hand om mig själv med stillhet och inspiration och för att utveckla företaget som jag kämpat så hårt för. Hur kommer detta påverka mitt föräldraskap om jag inte får tid till att varva ner. Skall jag bara släppa mina drömmar nu. Tårarna trillar ner för kinderna. Tänker också på att vi troligtvis måste flytta också om 3-4 månader och hitta en ny bostad men det orkar jag egentligen inte tänka mer på just nu.

Jag känner hur jag under veckan gått igång på vissa stressfaktorer. En sak som stressat mig är relaterat till att min son börjat första klass. Det är mycket att hålla reda på, det är rörigt och vissa saker har fungerat mindre bra på bra på skolan. Olika restriktioner på grund av corona har gjort vissa moment krångligare än nödvändigt. Jag har stressat upp mig och har haft svårt att somna vissa kvällar på grund av detta.
När jag frågat mig själv varför jag känner stress har jag kommit fram till att det bottnar i kontrollförlust. Jag känner att jag inte helt haft kontroll över situationen. Jag får till mig att det handlar om att jag måste våga släppa på kontrollen och lita på att allt blir bra för min son.

Men så kommer fredagen och allt börjar kännas lättare igen. Blir påmind om hur viktigt det är att jag får min vila och och noggrant följer mina rutiner med meditation mm. När jag är i balans så blir det mycket lättare att tänka klart och känna tillit till att allt kommer att ordna sig. Ibland händer det saker som gör att balansen tillfälligt kan rubbas och då gäller det att snabbt återgå till rutiner och vanor så fort allt lugnat ner sig lite.  Jag tänker också hur otroligt viktigt det är speciellt i dessa lite oroliga tider att kunna stänga ute bruset från omvärlden om så bara för en liten stund. När vi tar tid för oss själva i stillhet utan några skärmar återknyter vi oss till den vi är, där vi kan hitta en plats i oss själva fri från stress och negativa tankar som kan tynga ner oss. Detta kan vi göra genom meditation eller i ett mer aktivt meditativt tillstånd som skapande av olika slag.

 

 

 

 

 

 

Jag vill inte gömma mig mer nu!

/i

I söndags hade jag min inspirationsföreläsning om min resa resa genom mörkret för Härlanda församling. Vi var ca 45 personer.  Jag kände innan denna föreläsningen att just detta föredrag skulle kännas avgörande på något vis att jag nu verkligen skulle vara redo att stå i min sanning, våga stå i mörkret fullt ut, samt möta mina rädslor kring om folk skulle gilla min föreläsning eller inte.

Det som kändes utmanande var att jag tidigare endast haft detta föredrag för målgruppen människor med psykisk ohälsa. Att ha denna föreläsningen på församlingshem (där jag tidigare föreläst mestadels om sårbarhet) kändes lite utanför komfortzonen. Särskilt med tanke på att min inspirationsföreläsning varit den föreläsningen som känts som mest utmanande att framföra eftersom jag berättar delar ur min självbiografiska historia och även visar mina bilder på storskärm och berättar historian kring dem som är ganska mörk.

Inför söndagens föreläsning krävdes det ingen anmälan innan och varken jag eller personal på församlingshemmet visste vilka som skulle komma eller hur många vi skulle bli. Jag visste att flera jag kände skulle komma dit och jag visste också att vem som helst skulle kunna dyka upp på föreläsningen vilket var lite nervöst.

Jag har vetat i många år att jag skall föreläsa och berätta min historia för att på så sätt kunna hjälpa andra. Så på något vis har jag varit förberedd på detta men att sedan verkligen göra det har krävts ett enormt mod. Ibland har jag frågat mig hur skall jag orka göra det här att hela tiden kasta mig ut gång på gång i ovissheten men så har jag blivit påmind om att det är också det som är en av nyckelingredienserna till att leva ett sårbart liv.

Brene Brown som är sociolog och författare som skrivit boken Mod att vara sårbar definierar sårbarhet (som hon för övrigt säger är en styrka) som följande:

Sårbarhet handlar om känslomässig nakenhet, ovisshet och risktagande. Vi vet ju faktiskt inte riktigt hur det vi gör kommer att tas emot men det är också genom sårbarheten som vi verkligen kan känna att vi lever fullt ut och får tillgång till det vi längtar efter som, äkthet, autenticitet och samhörighet.

Efter föreläsningen i söndags fick jag motivation till att skriva rubriken till detta inlägg

”jag vill inte gömma mig mera nu”. Jag vill inte ”försköna” min historia, föreläsa om det som känns mindre jobbigt, utan våga lyfta det som är svårt i kombination med att visa upp det positiva, det som varit verksamt för att uppnå hälsa.

Inser att det inte bara handlar om att jag vill sluta gömma mitt mörker utan jag vill även sluta gömma mitt ljus, dvs jag vill våga ta mer plats, våga tro på mina drömmar och att jag kan bidra till världen.

På slutet av min föreläsning om min resa genom mörkret säger jag att efter 6 år på min konstnärliga resa genom mörkret insåg jag att det var inte mitt mörker som skrämde mig mest utan mitt ljus.

Vilka rädslor hindrar dig för att stå i din sanning fullt ut?

 Vad skulle du göra om du inte kände rädslor för vad andra skulle tycka om det du gör?

Välkomna till mitt första blogginlägg

/i

I denna blogg kommer jag att skriva om personlig utveckling och psykisk ohälsa. Det sistnämnda kommer att ske mer på sikt. Jag kommer dock redan nu att skriva lite om de svårigheter jag haft som ung med psykisk ohälsa (för mer info om ämnen, se ”om bloggen”).

Varje blogginlägg kommer att utgå från en bild, många gånger kommer jag att använda mig av min egen fotokonst se min sida CoreTart, (ibland använder jag även foton där jag själv inte varit medskapare till bilden). Fokus till en början kommer att vara på att skriva utifrån dessa bilder.

Just nu är jag nystartad med eget företag (se min företagssida brytatystnaden.se) och jobbar mycket med detta därför känns det extra viktigt för mig att bloggen känns lustfylld att skriva så att jag får en kreativ paus från annat arbete. Därför skriver jag just nu utifrån den inspiration jag får och kring det som känns aktuellt i mitt liv. Jag har ingen klar struktur ännu utan tänker att det får visa sig efterhand, därför kan bloggen framstå som lite rörig så här i i början, men efterhand kommer det att klarna (vilken dag jag kommer skriva om vilket ämne osv).