Sometimes on the way to a dream you get lost and find a better one

/i

När covid bröt ut under under 2020 satte jag mitt dåvarande företag vilande (där jag föreläste kring psykisk ohälsa). Under en längre tid var min plan att jag skulle starta upp företaget igen senare. Men efter ett tag började jag känna mig allt mer osäker på hur jag ville gå vidare. När regeringen inte längre klassade corona som samhällsfarlig (ca två år senare) kändes det inte längre lika aktuellt att starta upp det tidigare företaget.

Men ändå var det som att jag inte riktigt ville släppa taget om den tidigare drömmen. En ny föreläsning kopplat till mitt konstnärliga skapande kom till mig som jag funderade på att framföra på ett helt annat sätt än tidigare. Men efter en tid kändes det som att jag inte var samma människa längre, som att jag var färdig med att berätta min historia. Det som dock gjorde det svårt att släppa taget om den gamla drömmen var att jag vetat i så många år att det var det här jag ville göra och jag var så säker på att jag hade hittat rätt. Jag hade också jobbat så hårt och lagt både tid och pengar på den här drömmen.

Rubriken ”Sometimeson the way to a dream you get lost and find a better one” kan tyckas lättsam men det kan vara jättetufft att släppa taget om sin dröm. Det kan vara en stor sorg att lämna något man jobbat så hårt för. Men livet förändras, vi förändras och något som kändes sant för några år sedan kanske inte längre känns lika sant inom oss. Att släppa taget kan vara en process, då är det viktigt att låta det få ta den tid det behöver. Viktigt att komma ihåg är också att när vi rensar ut det gamla frigör vi energi för att kunna släppa in det nya.

Avgörande för min förändring blev året 2022 i Jörlanda där jag fick leva min dröm om att bo närmare naturen. Först var det en tid av osäkerhet då jag kände mig vilsen över hur jag ville gå vidare. Men under tiden reflekterade jag mycket över hur jag ville leva och vad för slags företag jag ville skapa. Mina starka upplevelser i naturen fick mig att förstå vad som var sant inom mig och med tiden började allt klarna ännu mer.

Även fast jag inte helt klart kan se vägen framför mig nu med det nya företaget så vet jag ändå vilken riktning jag skall ta. När jag tänker på mitt hälsoföretag känner jag en stor glädje inombords. Fast jag behöver jobba strukturerat och fokuserat så har jag förstått att detta företaget inte går att pressa fram, det måste komma fram ur glädje, sårbarhet, närvaro och stillhet.

Minimalism- Att flytta från en tvåa till ett rum på 13 kvm

/i

För ca tre veckor sedan flyttade vi från ”lugnet på landet” i Jörlanda tillbaks till Gbg igen. Planen fick dock ändras strax före flytten. Tanken var först att vi skulle flytta till min mammas lägenhet i stan (bo med en inneboende och kunna leva lite billigare för att jag skulle kunna bli företagare igen). Min mamma skulle flytta tillfälligt till sitt lilla hus i Mellerud för att prova på att bo där i ett år och tänka igenom om hon ville ha kvar sitt hus eller sin lägenhet i Gbg (som pensionär skulle hon inte ha råd med båda i längden). Men sen fick mamma plötsligt besked om att hon blivit allvarligt sjuk och då fick planerna snabbt ändras. Beskedet fick vi ca en och en halv månad innan vi skulle lämna vår nuvarande lägenhet. Detta resulterade i att mamma fick bo kvar och vi fick ta ett litet rum som blev ledigt från en tidigare inneboende.

Saker bli inte alltid som man tänkt sig och ibland möter vi svåra situationer som kan komma helt oväntat. Att mamma skulle bli sjuk var en sådan händelse som ingen av oss i familjen var beredda på, men det var bara att ställa om och försöka stötta mamma i allt som skedde.

Jag har länge känt att jag vill leva med färre saker och att verkligen göra mig av med grejer jag inte behöver. I min längtan till att leva enklare så kan jag känna att det nu blev en ganska extrem vändning mot det minimalistiska men samtidigt tänker jag att det kanske var just detta som behövdes i mitt fall, att jag mer eller mindre tvingades till att verkligen göra en stor förändring (tidigare var planen att vi också skulle bo trångt med annan inneboende, men nu blev det det ännu mindre yta än vad som var beräknat för oss).

Att flytta från en två rumslägenhet till ett rum på 13 kvm för två personer skulle dock visa sig bli en oerhört stor utmaning. När vi precis flyttade in fick jag lite hopplöshetskänslor emellanåt över att detta aldrig kommer att gå, speciellt då vi inte har något förråd i anslutning till lägenheten och väldigt lite plats i övriga lägenheten (utan har fått lösa detta med förvaring på annat sätt). Jag kände att jag inte riktigt förstått vad jag gett mig in på. Men nu när vi bott här i ca tre veckor så känns det som att vi landat och att träna på att bo på så här extrem liten yta gör att drömmen om att bo i ett  ”Tiny House” känns mer genomförbart.

 Något jag känner en stor tacksamhet över är att jag nu får en chans att hjälpa mamma när hon behöver det som mest. Att kunna få både emotionellt och praktiskt stöd i hemmet betyder mycket för den som är sjuk. Nu får jag en möjlighet att ge tillbaka lite av allt det jag fått av henne. Det känns som att livet visste att det var så här det var meningen att det skulle bli.

I ett senare inlägg kommer jag skriva om hur vi gick tillväga rent konkret med flytten.  Dels vad jag gjorde med alla våra saker.  Jag har också ett stort behov av tystnad och mitt eget space och kommer skriva mera om hur jag får till detta nu som inneboende, samt hur det är att flytta hem igen till en förälder, något som för min del har känts helt otänkbart tidigare.

När livet tar en ny vändning

/i

Ta vara på dagen, livet pågår nu, ord och fraser vi säger till varandra ibland. Kanske stannar vi upp en liten stund innan vi fortsätter med vardagens alla göromål. Men när livet händer, och marken kring den trygga vardagen rycks undan tvingar livet oss att pausa. Då är det självklara inte självklart längre och vi tvingas att omvärdera tillvaron. Kanske kan vi inte ens förstå vad som händer när chocken blir för stor. Sakta men säkert kommer sanningen i kapp och vi tvingas möta verkligheten som den är.

Just nu håller vi på och planerar för att flytta tillbaka till Göteborg. Men så kommer livet plötsligt emellan och tillvaron börjar gunga. Ett tungt besked kommer. Sorg varvas med tillit. Den tänkta lägenheten (som vi skulle flytta till om ca 6 veckor) blir inte längre aktuell på det sättet som det var planerat. Den första månaden efter flytten kommer vi få tak över huvudet men alla saker och möbler måste magasineras. Därefter har vi tillgång till ett rum och sen får vi se hur vi skall lösa vår bostadssituation, men det får visa sig med tiden. Försöker påminna mig själv om att jag varit i en sådan här tuff bostadssituation förut och att jag och sonen kommer att klara det igen.

När livet omkullkastar oss kan vi bara släppa taget och lita på att vi är burna. När sorgen drabbar oss måste vi tillåta det som kommer att få komma upp, att omfamna sårbarheten och låta den få ta plats i våra liv. Viktigt är också att söka tröst i de människor vi har omkring oss.
Ta hand om er därute.

Alla bilderna är tagna i Jörlanda i närheten av där vi bor.

Hösten

/i

Hösten är verkligen en årstid som jag gillar. Det är så mycket vackra färger att se på i naturen. När man är inomhus är det så mysigt att tända ljus och sätta sig med en kopp te. Det som dock kan kännas lite tråkigt är att det ofta regnar mycket på hösten. Det har inte varit en hel dag med sol på över två veckor nu (några solglimtar har kommit emellanåt som nu i helgen men då har jag jobbat eller gjort annat som gjort att jag inte hunnit vara ute så mycket).
Det var några riktigt fina höstdagar tredje veckan i oktober men eftersom jag var sjuk den veckan så blev det inga promenader. Men under helgen var jag piggare och tog mig en promenad genom skogen och ut till havet.  Det var regnigt och blaskigt. Först kändes det lite trist att promenera när det var så grått men när jag promenerat en stund kändes det härligt att vara ute trots allt. Jag kände av ett stort lugn när jag kom ut till havet.

 

Under denna promenaden funderade jag dock på vart tiden tagit vägen det sista. Reflekterade över att jag inte riktigt hunnit uppleva hösten så mycket som jag hade velat. Den senaste tiden har jag skrivit på min affärsplan för mitt nya företag och den skall vara klar till ett visst datum så jag har haft full fokus på detta och jobbat ganska hårt för att hinna klart i tid.
Under en längre tid så har jag varann vecka på torsdags mornar tagit mig en längre långpromenad. Men jag insåg att jag helt enkelt missat att ta denna promenaden för jag har varit så upptagen. Mina morgonpromenader brukar kännas så viktiga, där får jag en stund i naturen, där jag verkligen får njuta av att jag bor som jag gör nu.

 

 

 

 

 

Jag insåg även att jag och sonen inte har plockat kastanjer som vi brukar göra eller köpt fina höstljus som vi brukar dekorera med kastanjer, kottar och annat fint från skogen. Men vi har också gjort andra saker som skurit ut pumpor. Min son älskar halloween så vi har pyntat med halloween dekorationer. Vi har även varit på Liseberg och sett en massa pumpor.
Men under höstlovet fick jag och sonen i alla fall några dagar i lite lugnare tempo där vi hann med att ta en lite längre promenad till skogen och havet. Försöker tänka att jag iaf får vara tacksam för det vi har hunnit med.

Hur har din höst varit?

Att följa glädje

/i

 

Vad gör du för att följa glädje?

Vad gör du för att må bra?

Jag älskar att skriva. Nästan varje dag har jag en stund på morgonen där jag inte kan nås av omvärlden. Jag börjar dagen med meditation och frukost sedan blir det så kallad inspirationstid då jag skriver för min blogg och min fb sida Medveten Hälsa.
Genom skrivandet får jag insikter, känner glädje, harmoni och flöde. Om jag dessutom tagit mig en morgonpromenad i naturen innan så är det som att mitt flow ofta blir ännu starkare.
Men ibland består min inspirationstid av skärmfri tid. Då spelar jag gitarr eller dricker te och läser i en tidning eller bok.  Jag inser dock när jag skriver det här inlägget att jag behöver mer av den skärmfria tiden.

För att följa glädjen behöver vi göra något som gör oss närvarande. I dagens uppkopplade tillvaro behöver vi låta hjärnan vila ibland från alla intryck. En del tycker att det är avkoppling att sitta en stund och scrolla med mobilen, men alla intryck från mobilen gör att hjärnan inte slappnar av utan förblir aktiv. Så logga istället ut från sociala medier. Sätt mobilen på ljudlös och låt dig sjunka in i en uppgift som gör dig närvarande för en stund.

Att skapa kreativt blir som en aktiv närvaro. När vi skapar något med händerna, spelar ett instrument, eller målar så får sinnet vila och vi upplever lättare sinnesro. Att måla en mandala kan vara ett bra sätt att börja vara kreativ på (det finns böcker att köpa eller mandalas att skriva ut gratis från nätet).

Men det handlar inte bara om de där små stunderna av stillhet och kreativitet i vardagen utan också ett förhållningsätt till livet. Dina tankar, handlingar och känslor avgör hur ditt liv ser ut. När du tar olika beslut i livet ställ dig då frågan. Är det här rätt beslut för mig ? Känns det luftfyllt?  När du följer ditt hjärtas röst mer och mer så kommer en starkare tillit till livet och glädjen blir då också en mer naturlig del av vardagen.

 

 

Alla fotona kommer från pixabay. 

 

 

 

 

 

Home Is Where The Heart Is

/i

Jag känner hur jag hittat mitt paradis, en plats där jag verkligen känner mig hemma, där jag känner frid i själen. Den här platsen är Jörlanda i Stenungsund där vi nu bott sen ca sju månader tillbaka. Jag har varit med om så många fina stunder under sommaren (och våren) både själv och tillsammans med min son, men av de utflykter jag gjort på egen hand så är det ett tillfälle som jag minns extra väl och det är min cykeltur en kväll slutet av juni.

En varm sommarkväll cyklar jag mot Timmerviken. När jag lämnar den asfalterade vägen och cyklar in på landsvägen känner jag lukten av gödsel, en lukt som jag förknippar med lugn. När jag cyklar vidare bredvid de stora ängarna ser jag havet som skymtar längre bort. När jag kommer närmare havet ser jag lamm som betar på de stora ängarna. Det är så vackert, jag blir så berörd. Jag känner hur en stark glädje och sårbarhet sprider sig i min kropp. Jag tänker att jag bara måste stanna och ta lite vatten och titta ut över den vackra vyn. Jag känner hur jag blir tårögd. Jag får till mig orden ”This Is All I Ever Wanted” och nu kommer tårarna. Jag tittar ut över horisonten och känner så starkt att detta är allt jag någonsin velat ha, att få uppleva allt detta de här vackra naturupplevelserna och den här sinnesron.
Jag cyklar vidare genom skogen och kommer tillslut fram till mitt slutmål. Jag tar mig ett bad och tittar sen ut över det vackra landskapet. Sitter en längre stund på klipporna och bara blickar ut över havet och ser på den vackra solnedgången, hur den skiftar i färg och skepnad. På vägen hem tar jag ytterligare några bilder för att fånga de sista ögonblicken. Känner en så stor tacksamhet över den frid jag fått uppleva under kvällen.

 

När jag och är ute och cyklar här i Jörlanda kan jag ibland känna att det är som att beträda en annan värld, så långt borta från storstans hets. Ibland tänker jag på att det här var precis vad jag drömde om förra våren, att få blicka ut över de stora ängarna, att verkligen få uppleva stillheten ”solitude” (avskildhet). Men trots allt detta fantastiska som jag/vi får uppleva här så kommer vi flytta tillbaka till Göteborg igen om ett litet tag.

Jag visste från början att flytten till Jörlanda skulle vara tillfällig, att vi skulle bo här en period och sedan flytta tillbaka (men visst hann jag drömma om att vi kanske kunde stanna här en längre tid i livet).

En bekant sa vad tufft för dig att behöva flytta från din drömplats när du äntligen hittat hem, men jag ser det inte riktigt så. Jag är så oerhört tacksam för att jag/vi fick denna chansen och för allt vi fick uppleva här. Det finns dock två stora anledningar till varför en flytt tillbaka till Göteborg ändå är viktig.

Det ena har att göra med min son. Han går kvar på skolan i Hisingen i Gbg och har sina vänner där (samt sin pappa som han bor hos varannan vecka). Nu har han börjat umgås mycket med sina vänner och jag vill att det skall bli enklare för honom att göra det. En annan anledning är att jag nu planerar att bli företagare igen, och då är det bra att bo i stan.

Min son tycker väldigt mycket om djur och här i Jörlanda har vi i närområdet sett både kossor, hönor, hästar, ankor och lamm. Min pojk säger att han skulle vilja ha egna grisar när han blir äldre (som man inte föder upp som köttdjur) vem vet vad framtiden kan utvisa.

Kanske kan vi längre fram flytta tillbaks till Jörlanda eller någon annan liknande plats, nära djur och natur igen. Jag tror säkert att jag kommer fälla tårar när vi flyttar från denna fantastiska plats men mina stunder i naturen kommer jag ändå att kunna bära med mig.

 

Stillheten finns inom dig
Jag tänker att även om vi människor flyttar från en plats där vi känner oss hemma, så har vi trots allt allting inom oss. När vi väl fått kontakt med stillheten inom oss spelar det inte lika stor roll var vi befinner oss. Även om det kan vara lättare att få kreativiteten att få komma till utryck på en viss plats, i en viss miljö så kan vi alltid connecta oss med denna djupa källan.

Passionen till livet skapar vi själva inom oss även om vi kan uppleva den i samklang med det som sker i det yttre. Djupa möten med människor, eller fantastiska upplevelser i naturen kan väcka upp och locka fram glädje och eufori men det som vi upplever i det yttre är trots allt en spegling av det vi känner inombords.

När jag skriver denna texten får jag till mig uttrycket ”Home Is Where The Heart Is” läser på nätet att uttrycket kan ha lite olika innebörd, men den jag fastnar för är att ”Home” är en känsla inte en plats.

 

Har du hittat platsen inom dig där stillheten finns?

Kan du känna att du oavsett var du befinner dig kan connecta med dig själv?

 

 

 

 

Bilderna (förutom panoramabilden) är tagna med min mobil då jag inte hade med mig min kamera.

 

Att våga släppa kontrollen

/i

Under sommaren har jag mestadels varit utloggad från sociala medier. Jag har knappt skrivit några statusuppdateringar på facebook. Jag har inte velat lägga upp bilder från ledighet osv (med undantag för lite under juni) men under juli och aug har jag bara varit inne litegrann, för att kolla något event och liknande. Det har varit skönt att vara mer utloggad.
Därför har jag inte heller skrivit för Bloggen/Medveten hälsa på ganska lång tid, men nu är tanken att skriva mer regelbundet igen (även om en gång varannan vecka som jag har som mål att skriva, kanske inte är så ofta egentligen).
Vi har haft en jättehärlig sommar. Under sommaren blev det flera spännande utflykter både på egen hand och tillsammans med min son. Jag kommer troligtvis skriva om detta snart.

 Förrförra veckan drog skolan igång igen för min son. Jag har haft min son två veckor på raken nu (istället för varannan vecka som det är det vanliga) så det har varit extra intensivt.
Jag har velat göra lite roliga saker trots att skolan satt igång. Det har också varit så fint väder så jag har känt att vi måste passa på att njuta av de sista sommardagarna.
Efter första skoldagen frågade min son Jack om vi inte kunde ta hem några av hans kompisar till oss. Jag ville ju helst bara komma in i alla rutiner, ta mig tid att laga mat osv, vilket under sommaren fått lägre prioritet. Att ta hem kompisar kräver lite mer planering, delvis på grund av att vi nu bor längre bort från Gbg där Jack går sin skola. Men jag kände ändå att det är klart att han skall få ta hem sina vänner. Vi planerade att ta med en av Jacks klasskamrater efter skolan på torsdagen. Eftersom vi inte har någon bil skulle vi behöva ta bussen. Jag funderade innan på vad vi skulle kunna göra på bussresan så att kompisen inte skulle hinna bli uttråkad. Att bara låta dem sitta med sina mobiler skulle inte heller kännas så bra.  Så jag började planera att vi skulle göra olika quiss på bussen.

Under torsdagen hämtar jag barnen lite tidigare, delvis för att jag tänker att detta kan medföra att det är mindre folk på bussen. Det blir dock inte inte riktigt som jag hade tänkt mig. Bussresan blir inte alls så där behaglig och kul som jag hade förberett. För det första är det helt knökat på bussen när vi går på (antagligen på grund av alla skolbarn som är på väg hem). Jack och hans kompis får dela på en sittplats. Luftkonditioneringen som vanligtvis brukar fungera gör det inte särskilt bra. Barnen klagar dock inte utan sitter och tittar i en speltidning under en längre del av resan. Efterhand ser jag dock hur speciellt pojkens kompis ser trött ut då det är så varmt på bussen.  Jag ger dem vatten och stöttande ord om att vi snart kommer komma fram. När vi väl kliver av bussen blir allt bra ändå och vi får en lyckad kväll vid havet.

Veckan efter träffar vi under tisdagskvällen vid fotbollsträningen en annan av min sons kompisar och hans mamma. Barnen frågar då om de kan få leka tillsammans dagen efter. Jag säger att ja men det borde väl gå (väl medveten om att jag har svårt för att boka in något spontant, men det känns ok just då).
Väl på vägen hem sen börjar jag dock bli stressad eftersom jag kommer på att jag har en tid att passa på eftermiddagen nästkommande dag. Då kan jag inte hämta tidigare på fritids som var planen. Nu inser jag att jag kanske lovat för mycket. Jag funderar på olika möjligheter. Kanske kan vi gå till poolen nära skolan. Men när jag försöker boka så krånglar allt så jag behöver ha en plan B. Lite senare lyckas jag dock lugna ner mig lite och meddelar kompisens mamma om morgondagens planer. Men en viss stress finns kvar och jag vaknar tidigt på onsdagsmorgonen och kan inte somna om. Trots sömnbristen känner jag mig ganska harmonisk och känner tillit till att allt kommer blir bra. Kvällen blir lyckad med undantag av att min son slår i foten senare på kvällen  vilket medför att leken slutar tidigare än planerat. Men det känns ändå som att de hann med det mesta av det som de ville göra.

Efter dessa båda händelser insåg jag att jag stressat upp mig så mycket i onödan, det var ju befängt att jag gjorde så stora planer, det blev ju ändå inte som jag hade tänkt mig. Men det var inte förrän jag fick pratat med min frisör som polleten verkligen trillade ner. När man berättar för någon annan kan det bli tydligare med det man håller på med.
När jag berättade om min stress och oro så kände jag att men herregud vad håller jag på med, jag måste bara släppa på kontrollen och sluta att planera så mycket. När det gäller barnen så klarar de så mycket själva (min son är snart nio). Man behöver inte underhålla dem hela tiden utan de hittar på saker att göra på egen hand. Jag har länge vetat om att jag har vissa områden där jag fortfarande måste lära mig att släppa kontrollen, det gäller inte bara föräldraskapet utan även i andra delar av mitt liv.

Ibland behöver vi bli påminda från någon annan att det vi håller på med inte är helt sunt. Det är då lätt att bli besviken på sig själv över att man fortfarande inte lärt sig att hantera vissa beteenden eller situationer. Det gäller då att inte slå på sig själv utan att acceptera att man kanske fortfarande har vissa bitar kvar att jobba med. Har man haft ett visst beteende i många år så gäller det att ha tålamod över att det inte går att förända allt över en natt. Men bara det att man är medveten om sina svårigheter är ett stort steg i sig.

 

Är du medveten om vad du har för beteenden eller mönster som du fortfarande försöker kontrollera?

Vågar du släppa kontrollen?

Kan du möta dessa svårigheter med självmedkänsla?

 

 

Fotot är taget i Dahl Rostock, Mellerud. Blommorna är plockade av min mamma i trädgården.

Egentid i Dalsland

/i

Att ta tid för sig själv anses ofta som ren lyx. Vi kvinnor speciellt vi som har barn får ofta dåligt samvete när vi ger oss tid för att vara på egen hand. Många tänker att det är egoistiskt att ta tid för sig själv men att ta en stund utan familjen kan samla kraft och ge ökad energi till att ta sen ta hand om sina familjemedlemmar. Det är också så viktigt att vi prioriterar oss själva för om jag inte tar hand o mig själv och prioriterar mig, hur skall jag då kunna lära mitt barn att göra detsamma.

Men hur skall det gå att få till egentid helt praktiskt? Har man små barn kanske det inte funkar att vara borta så lång tid. Det första man behöver göra är att fundera kring vad man vill göra och sen planera in det. Jag tror att det är bra att ge sig iväg någonstans, annars är det ofta så mycket annat som stör. Jag tror också det kan vara bra att vara helt själv ibland, men för många kan det kännas främmande, men det viktiga tänker jag iaf är att man gör något som man tycker om och som man mår bra av.

 

Den här fina buketten stog på bordet när jag kom till stugan i Dahl Rostock. Mamma hade plockat blommorna i trädgården.

Jag brukar själv ha ca en vecka varje år som jag kallar för just egentidsveckan. Det är en vecka då jag är helt själv i min mammas stuga i Dahl Rostock i Mellerud. Jag har haft denna veckan i ett antal år nu. Jag brukar alltid åka i juni innan turismsäsongen dragit igång, vanligtvis veckan för midsommar. Det jag vill åt är tystnaden och innan turisterna kommer är det ofta ganska stillsamt på många ställen.

 

”Vita Sandar” i Mellerud. En av alla vackra platser jag besökte.

 

Utsikt från Cafe upperud. Här brukade jag sitta en kväll under min egentids vecka, nära stängning så att jag fick sitta helt själv en stund i tystnad.

Jag brukar vara ute mycket i naturen, bada i olika sjöar och göra olika utflykter till några ställen i närheten. Även om jag också äter en del godsaker så brukar jag ha en hälsosam vecka. Jag lägger kanske lite mer tid än vanligt på att laga bra mat från grunden. Jag rör på mig en del utomhus och får på så sätt in träning på ett naturligt sätt.
Men mest av allt tar jag det bara lugnt, vilar, läser. Ofta tar det någon/några dagar innan jag kommer in i mitt mera lugnare tempo.

 

 

Här på glasverandan brukade jag sitta när solen försvann bort från uteplatsen på kvällarna för att läsa en bok.

 

En dag vandrade jag ca en mil vid kroppefjäll Dahl Rostock. Passerade flera olika tjärn, det var så vackert.

Efter ca två timmars promenad hittade jag äntligen ett tjärn som gick att bada i. Regnet kom precis när jag hade badat klart. Det var helt underbart att kyla ner kroppen efter den långa vandringen.

 

 

Tar du dig tid för dig själv under sommaren?

 

 

Panoramabilen är tagen ute vid Vita Sandar i Mellerud.

Med Naturen

/i

En onsdag i maj åker jag in till en blomsteraffär här i Stenungssund och köper lite växter till balkongen/uteplatsen. När jag går där bland växterna tänker jag tillbaka hur det var för ca ett år sedan när jag också var och handlade plantor till balkongen. Någonstans där i april förra året började min längtan till naturen, det var en stark längtan som sedan ökade gradvis. Jag fantiserade om att bo närmare naturen omgiven av stora ängar, skog och vatten. Nu ca ett år senare så bor jag på liknande sätt som jag längtat efter.

 

 

För några veckor sedan lämnade jag in min cykel på reparation. Tidigare i stan har min cykel fått stå i förrådet till min lägenhet i flera år. Efter att jag hämtat ut cykeln har det blivit flera cykelturer både med min pojk och på egen hand.
Det har varit underbart att cykla runt och lära känna området runt omkring. Vi har hittat olika vägar ner till havet och cyklat förbi hästgårdar, bongårdar, stora ängar med lamm och andra djur. Under min cykeltur i förra veckan känner jag lyckan över att vi får få bo som vi gör nu, känner hur tårarna inte är långt borta när jag tänker på allt fint som vi får uppleva här. Jag känner hur jag hittat hem här i Jörlanda. Till och med min pojk säger att han trivs och han pratar om att han skulle vilja jobba på/ha en bondgård när han blir stor (men där man inte äter grisarna, för som han säger de är ju mina vänner). Det känns så härligt att det finns så mycket mer att utforska här.

 

 

Lita på processen

/i

Tider av förändring kan vara utmanande. Ofta behöver vi möta en tid av ovisshet innan den rätta vägen visar sig. Oklarheten kan vara väldigt jobbig att härda ut. Det viktiga här är att ha tillit till processen, att inte skynda framåt utan att ta ett steg i taget.
Jag har funderat mycket det sista på vad jag vill göra framåt. Jag har haft många tankar på eget företag och det känns nu som att jag landat i att jag vill bli företagare igen. Min plan har dock hela tiden varit (sen jag satte mitt företag vilande 2020) att jag ville starta upp mitt tidigare företag igen. Men nu har det blivit allt tydligare att jag vill starta upp ett nytt företag, trots allt jobb som detta kommer att innebära. Under en period nu har jag varit arbetssökande på deltid. Nyligen började jag kolla upp om det fanns någon möjlighet till att få starta eget bidrag igen.

Förra veckan får jag till svar att jag kan påbörja att skriva min affärsplan nu. Min första reaktion blir att jag känner mig jätteglad eftersom detta betyder att jag uppfyllt grundvillkoren för att kunna söka starta eget bidrag igen.  Senare samma vecka på fredagen känner jag att jag skall börja dagen med en kopp te och skriva och läsa. Jag upplever en sårbarhet och får en känsla av att jag behöver ta hand om mig själv en liten stund först och inte bara köra på med dagens uppgifter som var planen från början. Jag sätter mig och läser och skriver lite.  Även om det känns skönt att ta det lugnt finns det ändå en dov känsla av stress och olust kvar. Efter en stund frågar jag mig själv vad det handlar om.
Då känner jag en sorg inombords. Jag känner i den sorgsna känslan att jag tidigare pushat mig själv så hårt. Jag känner mig så ledsen för att jag inte varit så snäll mot mig själv. Jag känner hur sorgen blir starkare, jag släpper fram den och låter den få utryckas. Jag känner ett starkt nej, nej jag vill inte, orkar inte, jag vill inte starta ett företag igen. När sorgen lugnat sig, känner jag att jo jag har en stark längtan till att starta upp igen, men nu på ett helt annat sätt. Att arbeta på ett sätt som funkar för mig, som gör att jag kan ta hand om mig själv samtidigt.

När jag den senaste tiden tänkt tanken på att starta företag igen så har jag ofta upplevt mycket motstånd inom mig, och en rädsla för att hamna tillbaks i mina gamla mönster att jobba så hårt. I bakhuvet kommer tankar som att ja men man måste ju jobba stenhårt för att kunna ha ett företag. Jag känner också att jag denna gången inte har en helt klar bild av vad det är jag vill göra och tänker hur skall jag kunna skriva en affärsplan då? Jag har mycket tankar och idéer men vet inte riktigt vad jag vill.
Men jag är connectad med mig själv , när jag följer den inre rösten så känner jag att det finns en stark tillit till att jag ändå kommer att klara det här, att jag kan starta upp men på ett mera medvetet sätt.

 

Varje frö måste få den tid det behöver för att växa. Det gäller då att tålmodigt vattna lagom mycket och vänta tills att fröet är redo att blomma ut. Så är det med mänskliga processer också det går inte att skynda på. I vissa perioder behöver vi släppa taget, acceptera osäkerheten och ha tillit till processen.

Själv har jag under  6-7 månader varit i en process där det har funnits lite mer utrymme till att tänka på vad jag vill göra. Denna ovissheten har varit jobbig stundtals och jag trodde inte att det skulle ta riktigt så långt tid för att få mer klarhet kring vilken riktning jag skall ta. Men nu känns det som att jag är på väg in i en ny fas och jag väntar med spänningen på hur denna resan kommer att bli.

Var befinner du dig just nu?

Om du upplever en ovisshet i ditt liv har du ändå tillit till processen, att den kommer leda dig mot den väg som är rätt för dig?