Sårbarhet

/i , , ,

Vi människor är olika som individer, en del av oss är mer känsliga än andra, det är våra olikheter som gör oss unika. Idag pratas det mer om känslighet. Ett begrepp som ofta nämns idag är HSP, Highly sensitive person. Enligt Eleine Aron forskare inom HSP är HSP ett medfött personlighetsdrag (ej diagnos) som finns hos 15-20 procent av befolkningen. Högkänsliga personer föds med ett nervsystem som är känsligare än hos genomsnittet. Detta gör högkänsliga personer extra mottagliga för sin emotionella och fysiska miljö.
Ända sedan jag var liten har jag upplevt att jag är extra känslig. I vuxen ålder har jag kunnat ”stänga av” vissa delar av min känslighet i längre perioder. Ibland har jag jobbat väldigt hårt där det inte funnits utrymme för att utrycka den kreativa delen av mig själv. Istället har jag försökt anpassa mig efter en viss mall för att till exempel passa en roll på ett jobb. Men det känns som att det blivit allt svårare för mig att anpassa mig under de senaste åren.
I många år tänkte jag att jag var en känslig person. Under ungdomen utvecklades min känslighet till en depressiv personlighet och det kändes som att det var hela min identitet. Idag ser jag på det annorlunda. Även fast jag fortfarande anser att jag har en känslighet och ibland säger att jag är HSP så har jag under senare år börjat tänka att jag har en sårbarhet/känslighet, istället för att säga att jag är en känslig person, eller att jag har har en känslig personlighet.

Jag tänker att vi har flera personlighetsdrag i personligheten och att en del av personligheten kan vara en känslighet, men att detta inte är måste vara hela vårt jag. Men ändå är denna delen så viktig. Om vi har en känslighet så måste den få komma till utryck, den måste få utrymme. Även om det kan vara jobbigt att ha denna känslighet så behöver vi acceptera den och inte slå på oss själva när att vi inte orkar eller vill anpassa oss.

Jag vill inte bli av med min sårbarhet, den har gjort mig till den människa jag är idag. Den här delen måste får vara med i allt jag gör. Även om min känslighet kan kännas jobbig ibland så älskar jag ändå min sårbarhet. Jag kan lätt fångas av vacker musik. En stark upplevelse i naturen kan röra mig till tårar. I många år skapade jag också kreativt genom foto och när jag skapade var det som att jag klev in i en annan värld.
Jag skriver min affärsplan nu för mitt tredje företag och det blev så tydligt för mig häromdagen att den här känsliga delen av mig själv fortfarande måste få finnas med i företagandet. Jag måste vara autentiskt i mitt företagande, annars faller mitt stora WHY. Utan autenticitet så faller allt, hela min vision. För att jag skall vara autentisk måste jag våga vara sårbar.
I mitt senaste företag berättade jag om min resa genom mörkret. Nu skall jag starta upp ett företag inom hälsa men även föreläsa och ha workhop i sårbarhet och känslor. Jag vill fortfarande beröra det som kan vara svårt att prata om men att samtidigt ännu mera lyfta fram det friska och prata om hur vi kan nå välbefinnande.

 

Kallar du dig för högkänslig?

Om ja hur ser du på din känslighet?

Hur tar du hand om din känslighet?

 
Bilder från Pixabay.
 

 

 

 

Skapande handlar om resan

/i

Jag har hållit på med kreativt skapande i form av foto och texter. När jag var i mitt mörka skapande (se länk längre ner) kändes det nästan som att jag klev in i en annan värld där jag totalt kunde stänga ute omvärlden.  Mitt kreativa skapande blev som en fristad. Här kunde jag vara helt fri från dömandet av mig själv. Jag hade i unga år ofta många svåra tankar men i skapandet var de tankarna tysta. Mitt mörka skapande var som ett måste, något jag bara var tvungen att göra fast på ett positivt sätt.
Jag har i många år haft en längtan efter att få utrycka mitt ljusa skapande. Att skapa något med händerna. Det har dock inte varit helt lätt att veta vad jag vill göra eller hur jag skall kunna utrycka denna längtan.
Något jag känt en dragning till är att få hålla på att skapa med papper på olika sätt. Jag vet inte riktigt hur detta kommer utryckas ännu men jag känner inspiration när jag kollar på scrapbooking (att skapa med pappersmaterial för exempelvis fotografier).
Skrivande är något jag hållit på med på olika sätt men jag har skrivit mest på dator. Ett tag innan flytten hit till Jörlanda så börjande jag skriva kalligrafi (konstnärligt handskriven text) men jag kom aldrig riktig igång med detta. Nu vill jag ta upp detta igen och göra det regelbundet. Nu har jag äntligen börjat komma i ordning i den nya lägenheten och har skapat en liten kreativ hörna endast för mitt kreativa skapande.

Igår kände jag bara plötsligt för att skapa något med papper. Jag började klippa i tidningar och tog fram olika typer av material och annan dekoration. Det kändes lustfyllt och givande men efter en liten stund i i skapande processen märkte jag att tankarna kom att jag måste ju göra något vettigt av det här, att det skall gå att använda till något.

Det är så lätt att fokusera på att det kreativa skapandet måste bli ett resultat, ytterligare något att uppnå. Det är så lätt att glömma bort att skapandet handlar om själva resan. När vi är i skapande processen kan vi hamna i ett mer lekfullt tillstånd där hjärnan får vila.

 

Min kreativa hörna.

 

Hur hittar du inspirationen till att skapa?

 

Vad drömmer du om att få skapa?

 

Länk till mitt mörka skapande:
https://tkmedvetenhalsa.se/dark-desire/

 

Den översta bilden kommer från Pixabay.

 

 

Nature is calling me home

/i , , ,

Detta inlägg handlar om en stark längtan. En längtan jag haft inom mig i över 5 månaders tid, så mycket känslor och tankar som velat uttryckas men som inte kunnat sorteras ut förrän nu. Min starka längtan handlar om naturen och till mer stillhet i mitt liv Det hela tror jag började någon gång i maj/juni. Först började det lite mer stillsamt för att sedan stegras till en nästan desperat längtan efter naturen och stillheten, en slags ” deep calling from Mother Nature”. I min starka längtan kände jag nästan att jag ville flytta långt ut i skogen med min son och bosätta mig där, allt för att få uppnå stillhet, rofylldhet och ”solitude”

Att jag så starkt upplevde denna längtan tror jag delvis kom för att jag så länge levt ett liv  ”out of alignment” (där jag ej följde mitt hjärta). Min själ skrek helt enkelt efter ett annat liv, ett liv mer i enlighet med min sanna röst och mot ett lugnare tempo. Sen december förra året (tills 30 sept 2021) arbetade jag på en arbetsplats där jag ofta upplevde stress. Arbetsplatsen kantades av en hög sjukfrånvaro vilket bidrog till att ledig personal ofta kontaktades även på fritiden, vilket självklart gjorde det svårt att släppa arbetet även under lediga dagar.

Min längtan handlar också om att få uppleva mer av naturen. När jag går i skogen hämtar jag hem mig själv. Under sommaren kände jag ett stort behov av att vara själv. När jag hade min barnfria vecka och var ledig från jobb tog jag mig ut ensam till naturen vid flera tillfällen. Jag gick i skogen satte mig vid vattnet, badade i sjön och njöt så av naturen. De gånger jag fick sitta helt ensam var helt fantastiska. Jag hade nästan dåligt samvete över att jag umgicks så lite med vänner, men den lilla tid jag hade kvar efter arbete osv behövde jag för mig själv. Men när jag var i skogen i stan eller strax utanför storstan hörde jag dock ofta ljud från vägen. Även om jag kunde känna stillhet så kände jag ändå hur en längtan fanns efter ännu mer tystnad. Jag fantiserade om att få ge mig ut på en längre vandring alldeles ensam långt borta från stadens brus. Jag längtade efter att få gå i skogarna i Mellerud (som jag gjorde under min egentidsvecka i juni ). Jag längtande också efter att inte behöva se en massa hus och bebyggelse när man kommer högt upp på exempelvis ett berg.

I början av september när det fortfarande  var varmt fick jag äntligen tid att ta mig ut till mitt favoritställe vid ett tjärn i Landvetter där det garanterat ges möjlighet att vara ensam i tystnad. I oktober åkte jag iväg några dagar till Mellerud, där promenerade jag i skogarna vid Kroppefjäll. Tystnaden där var helt magisk. När jag kom till en utsiktplast såg jag ängar och några enstaka hus (istället för storstaden) en känsla av rofylldhet spred sig i min kropp.

 

Promenad mot mitt smultronställe i Landvetter.

Kallt men uppfriskande bad i Landvetter.

Ett lugnare tempo
Min längtan efter naturen står också för ett sökande efter ett lugnare tempo. Jag tror att vi är många som i vår hektiska vardag har en längtan efter att leva ett mer harmoniskt liv.
För att uppnå mer lätthet i vardagen tänker jag att det handlar om att skapa balans mellan arbete och privatliv. Att sätta gränser för arbetet så det inte blir för mycket arbete, men viktigt är också att känna att man är på rätt plats och att arbetet är givande så att det finns energi kvar när arbetsdagen är slut. Jag tror inte heller vi är ämnade för att jobba heltid egentligen men många gör det för att få ekonomin att gå ihop, för att kunna upprätthålla en viss levnadsstandard.

Ändra sitt mindset
Något som också är väldigt viktigt för att inte säga helt avgörande är att det också handlar om att skifta sitt ”mindset” (tankesätt). Tänker även på det lite klämkäcka uttrycket ”det är inte hur vi har det utan hur vi tar det”.
För egen del vet jag av tidigare erfarenhet att det spelar ingen roll hur mycket eller lite jag har att göra för stressen finns där i alla fall. När jag tidigare i livet haft lugnare perioder på grund av arbetslöshet, sjukskrivning eller som när jag var ute och reste en längre period i Australien, så var det som att jag ändå hittade nya måsten och saker jag behövde hinna med. Stressen, jäktandet fanns där ändå. Jag skapade detta själv oavsett hur mycket eller lite jag hade att göra. Även om jag nu har kommit en bra bit på vägen med att hantera min stress så lever jag fortfarande med en viss grad av inre stress där mitt tankesätt ofta domineras av tankar som ” det finns alltid så mycket jag borde göra” ”tiden är dyrbar och jag måste använda den väl”.  Det är därför det är så otroligt viktigt för mig att vara i stillhet. Stillheten får jag från naturen, genom meditation eller genom skrivande och kreativt skapande. Då är det som att en annan röst eller ett annat tankesätt tar över. Då upplever jag självkärlek, en klarhet och ofta en stark tillit till livet. När jag fått kontakt med denna inre röst smittar detta ofta av sig på resten av dagen (dagarna). Jag kan fortfarande uppleva stress men det är ändå som att stressen inte biter lika hårt på mig.

Leva närmare naturen, öppna upp för kreativiteten
Nature is calling me home handlar också om att jag vill leva närmare naturen. När jag i juli månad besökte vänner och bekanta som bodde mitt i skogen eller hade hus som låg nära naturen så kände jag så starkt att jag också vill bo på liknande sätt.  Kanske testa på att bo i ett mindre hus till exempel på någons tomt som ligger nära naturen för att testa på känslan att leva liknande som i ett tiny house.

Någon som verkligen bor mitt i naturen är Jonna Jinton som är bloggare och konstnär. När jag såg hennes video om hennes dröm om att leva ett med naturen så grät jag. När hon berättade om hennes längtan bort från storstan så kändes det som att hon pratade om mig, om den längtan som gjort sig så starkt påmind för mig nu. Att få se hennes video där hon också visar och berättar om sin kreativitet väckte något starkt inom mig.  Jag upplevde det som en smärta som väcktes i mig. Jag har känt på liknande sätt när jag för många år sedan började skapa för Dark Desire (se länk längre ner). Jag känner nu att denna smärtan handlar om att jag har så mycket mer kreativitet inom mig som vill ut, som vill få komma till utryck och när kreativiteten inte får ta plats i mitt liv så gör det nästan ont. Nu är det dags för det ljusa skapandet att få ta plats som jag kallar för ”Flourishing Woman” (och Embracing the light).

Vandring i Kroppefjäll (Mellerud).

 

 

Video här ovan från Kroppefjäll.

 

Länkar
Jonna Jinton

https://www.youtube.com/watch?v=-wFsYY71wyk

Dark Desire

https://tkmedvetenhalsa.se/konst/

 

 

Without you I don’t exist!

/i , ,

Ovanstående rubrik kom till mig när jag skrev denna texten. En mening som skulle kunna vara tagen från en kärlekslåt. När jag var yngre (särskilt före 25 års ålder) kände jag ofta en stark tomhet. Det enda som kunde få mig att känna mig hel och levande var en kärleksrelation, det var det enda som kunde fylla mitt hål.
När jag senare vid 25 års ålder fick kontakt med kreativt skapande fick jag kontakt med min tomhet på djupet och jag mötte en frusen sorg inom mig.  Vid 28 års ålder fick jag återigen möta min sorg genom mitt kreativa arbete med foto.  Samtidigt föddes en längtan efter att söka efter det sanna inom mig som jag kallar för det sanna självet.

Det kreativa skapandet blev mitt sätt att verkligen känna något på djupet,  att få känna mig levande igen. I det kreativa skapandet fick jag en tillflyktsort, det var som att kliva in i en annan värld där jag blev fri, fri från från den inre slavdrivaren och fri från dömandet av mig själv.

Även om jag idag inte längre ”slår på mig själv” så ställer jag ibland orimligt höga krav på mig själv (oftast omedvetet). Jag är också på något sätt fortfarande ganska ofta fast i tidspressen, jagandet, att jag måste jobba så hårt för att komma någon vart. I det kreativa är jag fri. Därför är det kreativa skapandet livsviktigt för mig. Utan det kreativa skapandet så lever jag inte fullt ut.

I perioder när jag jobbar mycket tenderar jag att glömma bort hur viktigt det kreativa skapandet faktiskt är för mig, då kommer tankar som äh det kommer ändå inte leda till någonting, jag kommer ändå inte kunna tjäna pengar på det här.
När jag väl sen tar mig tid för det kreativa blir jag ofta tårögd då jag blir påmind om vad som egentligen är sant.

På liknande sätt kan jag få kontakt med det kreativa skapandets magi genom stillhet och närvaro. Att vara helt närvarande i en uppgift eller helt stilla som i en meditation. Det är när jag är i stillheten som jag hittar tillbaks till mig själv och den jag egentligen är. Där allt bara känns rätt och naturligt.

När jag skapar i det kreativa är det som att jag ibland kommer djupare, inte sällan leder detta till att jag känner att jag måste få röra kroppen, dansa, gråta, skratta, jag känner mig helt enkelt väldigt levande. Det kreativa skapandet är mitt livselixir. Jag är en konstnärs själ och jag måste få skapa.

Without you I don’t exist!

Under en tid har jag nu börjat föra in det kreativa mer och mer i mitt liv, så att det blir något naturligt för mig inte bara något jag tar mig tid för ibland.

Just nu håller jag på och jobbar med min kreativa sida Core Transformation Art, en kreativ sida med fokus på foto och text där jag jobbar med skapande både från mitt mörker och mitt ljus (coretart.se, sidan är inte klar ännu).

Uttycket ”Without you I don´t exist”tänker jag egentligen inte handlar om den andra personen, den personen väcker bara tomheten som man bär på genom att man inte får utrycka den man innerst inne är. När jag som människa inte får vara i mitt sanna själv så kan jag inte heller existera fullt ut utan försöker fylla det där hålet med relationer eller andra typer av beteenden eller beroenden.