Vanor- Att vara tacksam för det lilla

/i ,

I mitt förra inlägg skrev jag om att det varit mycket det senaste. Att jag på grund av tidsbrist behövt skära ner på eller ibland hoppa över träningen osv. När mina hälsosamma vanor får lägre prioritering så har det inte känts helt bra. Men sen blev jag påmind om att det viktiga är ju min inställning. Om jag kan känna tacksamhet för det jag hinner med, att jag tar mig tid att träna eller meditera även om det blir mindre än vanligt så är det ju tillräckligt bra.

Det är så vanligt att vi tänker allt eller inget. Nu har jag inte hunnit träna på två veckor så då kan jag lika gärna lägga ner det. Att det lätt blir att vi ser nederlagen och låter oss påverkas negativt av detta. Det viktiga är att vara tacksam för det vi faktiskt gjort. Det viktiga är också att vi tränar på att vara närvarande i det vi gör, hellre full fokus en liten stund än än att vara en längre tid i en aktivitet där vi inte är fullt närvarande.

 

Känner hur mina morgonrutiner är så viktiga. Försöker meditera så gott som varje dag på morgonen och skriva regelbundet. Sen första advent har mina mornar känts lite extra mysiga. Det är så mysigt att tända adventsljusstakarna när det är mörkt ute. Jag och min son älskar verkligen julen och denna veckan kommer det bli lite mysiga julaktiviteter.

Översta bilden från Pixabay

Moe your body with joy

/i ,
Nu när våren kommit blir det naturligt för oss att vara ute mera. Många börjar vid den här årstiden att träna utomhus till exempel genom att löpträna eller cykla till jobbet.
Själv har jag känt en stor längtan till att ta vara på den här tiden nu när jag bor så naturnära. Jag tränar regelbundet hela året men när våren kommer vill jag gärna röra på mig mera ute. Jag älskar att gå morgonpromenader gärna strax före solen går upp. Jag har också precis börjat löpträna. Min första löprunda blev så härlig. När jag sprang lyssnade jag på olika ljud i skogen och upplevde olika dofter, jag kände en stark upplevelse av nuet. Det fanns inga riktiga löparspår i skogen utan det var lite ojämn terräng med smala stigar med ett och annat nerblåst träd som jag behövde ta mig över. Detta gjorde att jag upplevde en starkare närvaro i och med att jag behövde fokusera mer på vart jag satte mina fötter. Det var så en så härlig känsla att få springa terränglöpning, det blev en mer kraftfull naturupplevelse helt enkelt. Efter en liten stund kom jag ner till havet, såg de stora åkrarna och en och annan sliten traktor. Kände nu andra dofter än i skogen, till och med den kraftiga doften av gödsel kändes behaglig eftersom det påminde mig om den lantliga miljön.
 
Hälsa och träning har varit ett stort intresse för mig i många år (är utbildad hälsovetare). Men när jag var yngre kunde jag många gånger vara väldigt hård mot mig själv när det gällde träning. Jag tränade många pass i veckan för att gå ner i vikt. Ibland orkade jag inte hålla mig till min hårda träning. Istället slutade det med att jag stoppade i mig en massa sötsaker och mådde sen dåligt av det. Då behövde jag efter detta planera in ännu mer träning i veckan.
Ett antal år senare började jag lite att ”coacha” mig själv i hälsa. Jag minns en vår när jag började löpträna. Det kändes tufft efter att jag löptränat ett tag, att varje vecka springa fyra gånger inklusive flera styrketräningspass på det. Jag kände sen att jag ville vara snällare mot mig själv och inte bara ha fokus på löpträningen för att gå ner i vikt.
Så jag frågade mig själv vad jag skulle må bra av och hur träningen skulle kunna kännas roligare och mer sund. Jag kom fram till att istället för att träna fyra pass löpning så räckte det med tre pass, varav minst ett pass skulle vara i skogen. Det blev en stor skillnad, löpningen i skogen kändes så rofylld. Detta resulterade i att när jag sen löptränade i stadsmiljö så kändes det också roligare.
 

 

I många år nu har jag känt en längtan mot att starta upp ett hälsoföretag där jag delvis vill jobba med träning. Min slogan för träningsdelen heter: Move you body with Joy!
Move you body with joy handlar om att finna glädje genom träning, att hitta den inre motivationen till att träna.
Från bland annat mina år som personlig tränare så vet jag i mötet med klienter hur vanligt det är att sätta upp alldeles för orealistiska mål med träningen eller med fokus enbart på viktnedgång. Då blir det lätt att vi tappar glädjen med träningen och att det blir ännu ett ”måste” som skall hinnas med i vardagen. Ofta har vi också fokus på att vi måste träna så hårt för att det skall ge någon effekt, vilket kan medföra att tröskeln känns så stor till att börja träna. Vi får dock inte glömma bort att all typ av motion gör skillnad. Det gäller att enkelt hitta rörelse i vardagen. Vi måste inte gå på gym utan kan vi även få in aktivitet i vardagen genom så kallad fysisk aktivet som att promenera till bussen.

 

Känns det lustfyllt för dig att träna?

Gör du någonting som du gillar att göra där du rör kroppen utan att du tänker på det som fysisk aktivitet?

 

Panoramabilden kommer från pixabay.

 

I’m coming home to the place where I belong

/i , , ,

En fredag under sommaren åker jag till Varberg för att delta på en festival som heter ”Hallifornia”. Där lyssnar jag till en vacker konsert med Kevin James. Efter spelningen börjar jag prata med folk från olika länder som är på ett retreat i Falkenberg (som hade börjat tidigare under samma vecka). ”You should join us” säger killen från Danmark. Jag får prata med en av lärarna och bestämmer mig senare under kvällen för att jag vill vara med från lördagen. Jag tänker dock för mig själv att det känns lite galet att bara ge mig iväg på något där jag inte känner en enda människa, men känslan jag fick i kontakt med dem som var på retreatet gör att jag ändå bestämmer mig för att följa min intuition.

När jag anländer på lördagsmorgonen känner jag direkt ett lugn när jag kliver in i yogasalen. Efter första yogapasset tar jag fram mobilen för att betala för retreatet. Då ser jag att de ringt mig från jobbet. Min kollega säger att det är kaos och att jag måste komma in. Det blir oerhört svårt att ta ett beslut (eftersom man egentligen inte får tacka nej till en inbeordning) så jag säger att jag får återkomma. Jag skickar till slut ett sms och förklarar att jag inte mått helt bra och att jag verkligen behöver denna vilan.  Jag känner så starkt att jag inte kan säga nej till mig själv nu. Samtidigt skapar detta beslut oerhört jobbiga känslor inom mig och under hela lördagen upplever jag därför en låggradig oro i min kropp. Obehaget försvinner dock när jag går djupt in i de olika övningarna under dagen, i nuet får de jobbiga tankarna inte något fäste. Under den frigörande dansen rör jag mig i takt till musiken och är helt närvarande i min kropp. Under musik och sångstunderna känner jag en stark närvaro genom sången.

Vid lägerelden på kvällen känner jag mig så berörd av alla intryck och allt fint jag fått uppleva. Platsen jag är på är också så otroligt vacker, både trädgården och naturen runt omkring. Gemenskapen jag upplever är så varm, jag känner mig sedd och upplever en stark kärlek i mig själv som också speglas i mötet med de andra. Under hela lördagen har det också serverats helt fantastisk god vegetarisk mat som förhöjer hela upplevelsen. Allt känns bara så rätt, som att det verkligen var meningen att jag skulle komma hit.
När jag kommer till yogasalen på söndagsmorgonen känner jag mig sårbar och omtumlad, gårdagens upplevelser har påverkat mig djupt. Jag känner ett behov av att röra på mig så jag rör kroppen sakta till musiken som spelas före dagens första yogapass. Jag börjar gråta och känner starkt en sorg som vill komma till uttryck. Jag är ledsen för att jag utsatt mig själv för att ha jobbat så hårt (på mitt nuvarande jobb som jag varit på i nio månader).  Plötsligt hör jag texten från en låt som spelas i yogasalen ”I´m coming home to the place where I belong”.  Jag känner hur jag släpper taget och kommer hem till mig själv igen. Den oro som jag kände under gårdagen är nu helt borta. Jag känner att jag inte kan gå tillbaka till mitt liv som det var förut. Jag upplever så starkt att jag måste sluta på mitt jobb och följa min sanna väg igen.

Den kommande veckan har jag semester, under ca tre dagars tid befinner jag mig som i en slags kärleksbubbla. Jag sjunger på de fina sångerna som vi sjöng på retreatet. Jag känner en lycka inombords och blir rörd till tårar av de fina minnena.
Efter några dagar under min ledighet börjar jag komma ur min bubbla, då börjar det kännas jobbigt för jag vet ju att jag måste göra något åt min situation. Jag funderar fram och tillbaks och försöker påminna mig om att det handlar om att släppa på kontrollen. Tillslut blir det ändå som att den logiska delen tar över, därför ställer jag in mig på att jag skall jobba den tiden ut som vi tidigare kommit överens om, men jag lovar ändå att jag skall vara sann mot mig själv så jag tar ett samtal med chefen och säger precis som det är.
Samtalet blir inte riktigt som jag väntat mig men det leder till ytterligare två samtal. Nu får jag tid till att tänka igenom om jag verkligen vill/orkar jobba kvar tiden ut (som vi kom överens om från början).  Till slut kommer vi gemensamt överens om att jag skall arbeta september månad ut och att jag under den sista månaden till viss del kan slutföra mitt uppdrag. Att jag skulle sluta visste jag ju egentligen redan direkt efter retreatet men det tog lite tid att ta ta till mig beslutet fullt ut.

När jag nu blir arbetslös i oktober kommer jag inte att söka en massa nya jobb utan låta mig få vara arbetslös ett tag och fundera på hur jag vill gå vidare med allt. Nu är det dags att kliva ut i ovissheten igen men lyssna på den inre rösten och lita på att den kommer att visa mig den rätta vägen.  

 

Länk till Bella som var en av lärarna på reteratet. Hon undervisar för övrigt i Anahata Yoga.

https://www.instagram.com/earthlingbella_/

De har även ett retreat nästa sommar på Sörby retreat center

 

 

Chris och Bella

Soul Family

 

 

 

 

Måste vi bli sjuka eller hamna i en kris för att vi skall hinna stanna upp?

/i , , , , ,

Den senaste tiden har jag fått ett ”uppvaknande” Det som fick mig att stanna upp var bland annat några fina möten med en person. Han sa till mig att du bara springer, det går inte att nå dig. På något sätt var det som att det han sa väckte något i mig, inte med en gång men ganska snart därefter.
Jag tror kanske att jag var extra mottaglig just då eftersom jag var lite i en kris under några veckor, det var en turbulent tid med en stor ovisshet om framtiden. Jag lever fortfarande till viss del i ovisshet men det är ändå som att saker har klarnat lite.
I denna kris har jag fått reflektera hur jag egentligen vill leva mitt liv. Jag har i många år känt att jag inte riktigt hinner med som att jag hela tiden ligger efter, vilket resulterat i att jag inte känt att jag riktigt har tid för vänner, speciellt inte för att träffa en partner, att jag inte har tid för att verkligen leva.
Även om jag samtidigt känt/känner att jag lever mitt drömliv nu att jag får göra det som känns meningsfullt osv (även om saker och ting har förändrats till viss del pga det rådande tillståndet med pandemin) så är det ändå som att jag inte lever fullt ut på grund av mitt jagande av tiden.
I denna kris väcktes frågor som jag nu bär med mig som följande:

Hur djupt har insikten om att jag behöver förändra mitt liv landat i mig denna gången?

Även om det känns väldigt starkt att jag verkligen vill förändra mig, kommer jag att klara det? Jag har sagt det förr och trots detta ändå fallit tillbaka i det gamla spåret.

Nu när jag stannat upp igen funderar jag på vad som krävs för att jag verkligen skall fatta på djupet.

Karin Björkegren Jones säger i sin bok ”Ett stressfritt liv”.  Måste vi bli utbrända, få cancer eller bli kroniskt sjuka för att vi skall förstå hur viktigt det är att inte låta stressen ta över livet?
Karin berättar själv om när hon fick en cancerdiagnos som gjorde att hon bokstavligen fick punka mitt i livet och tvingades stanna upp. Hon tvingades ifrågasätta sin riktning och sina val.
Samtidigt reflekterade hon över följande: Hur lätt är det att med sakta steg gå emot strömmen som rusar mot en? Att låta andetagen fortsätta att vara långsamma och djupa fastän allt runtomkring dig snurrar i en allt snabbare rytm?

För ca åtta månader sedan skrev jag ett inlägg om att jag hade hamnat i en kärlekssorg
(se länk längst ner till min sida Medveten Hälsa). I detta sårbara tillstånd väcktes även annat inom mig, som i sig ledde till att jag verkligen började ifrågasätta hur jag levde mitt liv.  Jag kände att jag allt för länge hade levt i ett för snabbt tempo och att jag behövde göra något åt saken.

Jag ställde mig då frågorna. Hur vill jag leva, hur vill jag känna mig?

När jag nu tänker tillbaka på den här tiden tiden så varade min lugnare tid trots allt inte så länge.

När jag nu återigen hamnade i ytterligare ett uppvaknade så kände jag en viss besvikelse över att jag då för ca åtta månader sedan inte tog tag mer i livet då och gjorde de förändringar som kändes sanna för mig.
Samtidigt minns jag också var jag befann mig just då. Jag hade nyligen startat mitt företag så det var mycket som skulle hinnas med och tempot var oerhört högt, så efter mina lugnare veckor var det som att jag ganska snabbt kom in i mitt gamla invanda tempo igen (men under tidens gång så gjorde jag trots allt flera förändringar lite i taget för att skapa mig ett mera balanserat liv).

Även om jag inte lyckades göra den där djupgående förändringen som behövdes så tänker jag nu att det kanske där och då såddes ett frö om en annan verklighet (ett lugnare tempo som jag även tidigare i perioder varit i kontakt med).
Ibland kan det ta tid att förändra något, det kanske måste ske i flera omgångar (kanske under flera år) innan man förstår.
Som med alla förändringar så är det viktig att inte slå på sig själv för att man inte lyckas med det på en gång eller för att det tar lite tid innan man på ett djupare plan kan ta till sig det nya.
Jag tänker att ett avgörande steg vid stora förändringar kan vara att ta hjälp på vägen. Själv går jag ett coachande program där jag regelbundet blir påmind om det som är sant i mig.

I den rådande situationen som pågår just nu är det många människor som har det tufft, folk är sjuka och en del kanske har någon anhörig som är mycket sjuk (och som kanske till och med har mist sitt liv). Många är arbetslösa eller permitterade på grund av den ekonomiska krisen.
I allt detta känner jag ändå så starkt att trots allt tufft som vi människor tvingas möta så har den rådande situationen inte bara fört med sig något dåligt utan även något positivt.
Nu när så mycket har ställts in och istället skjutits på framtiden, när hela samhället gått ner i varv får vi en tid där vi naturligt kan gå ner i tempo och börja ifrågasätta våra liv.

Det är nu vi har  en chans att verkligen stanna upp.

Vill/vågar du ta den chansen? Eller hittar du nya saker att göra för att slippa känna efter hur du lever ditt liv?

Länk till inlägg på medveten hälsa:
https://www.facebook.com/318417455687674/photos/a.323899641806122/446507132878705/?type=3&theater

 

 

 

Luxury today is an offline mode

/i , ,

Dagens rubrik fick jag från en text från låten Forever a child av artisten Fia. Det här inlägget läggs ut lite i efterhand delvis på grund av att jag inte ville vara online när jag skrev det. En tisdag förmiddag åker jag till min mammas stuga i Mellerud. Jag beger mig iväg alldeles ensam. Väl i stugan tänder jag en brasa och känner att det är väldigt helande att bara få sitta i tystnaden med endast knastret från kaminen.

När jag skriver det här funderar jag kring hur vi har glömt bort hur vi får kontakt med oss själva. Den stressade nutidsmänniskan är vanligtvis uppkopplad och lever ofta antingen i dåtiden eller framtiden ständigt planerande för nästa steg.
Jag reflekterar över hur jag själv levt den senaste tiden innan jag blev sjukskriven en kortare period. Jag drog ner på tempo ordentligt efter min sjukskrivning och tar det fortfarande lugnare. Det är dock först nu när jag stannar upp ordentligt utan någon direkt kontakt med omvärlden som jag nästan blir lite tårögd när jag känner den stora konstrasten från storstadens hets och lugnet här. Tänker för mig för mig själv hur vi lider brist på stillhet i dagens samhälle och att vara ”offline” är den stora lyxen som Fia sjunger.

När vi stannar upp är det lättare att höra den inre rösten som annars kan störas av yttre brus. Tycker att författaren Are Norhava säger några intressanta ord om att finna sin inre kompass (i boken djup tid och tunna ställen).

”Ingen av oss sitter med hela kartan och den verkas för övrigt ritas om hela tiden. Det handlar snarare om att finna kompassen, den där som vi var och en bär djupt inom oss. Om att börja lyssna till – och försöka följa- den inre rösten. Lätt är det inte och det kräver mod, men vi behöver inte göra det ensamma. Det finns upptrampande stigar och vi kan få sällskap på vägen”.

Vad gör du för att uppleva stillhet? 

Om man oftast har mobilen när till hands så kan det vara svårt att lägga ifrån sig telefonen bara för en kort stund.
Det kan också kännas obekvämt att vara ensam i tystnaden för den som inte är van. Jag hör ibland folk säga både vänner och bekanta att jag gillar inte att vara själv (själv älskar jag tystnaden på egen hand). Oavsett om man tycker om det eller inte tror jag det är viktigt att ta sig tid i tystnad och det går även att göra det i grupp. Därefter kanske det går att utmana sig till att vara i tystnad på egen hand.
Under torsdagen lägger mobilen av helt vilket innebär att jag inte kan nå omvärlden alls då jag inte har något internet heller. Jag kan därför inte heller spela någon musik eller kolla film.

Så resten av veckans fyra dagar tillbringar jag helt i ”offline mode” och stillhet (med undantag av ett biblioteksbesök där jag loggar in på internet för att meddela min pojks pappa att min telefon inte fungerar) vilket känns väldigt skönt faktiskt.
Resten av veckans dagar skapar jag egen musik genom gitarrspel och sång och gör annat kreativt som jag känner för.
I denna stillhet tänker jag tillbaka till hur behaglig min julledighet kändes. Jag kommer särskilt ihåg ett tillfälle som fyller mig med värme. Jag och min pojk som är 6 år gammal har sovit över hos min syster på julafton. Hon bor ute på landet i ett hus som är omgärdat av skogen så jag känner mig lugn bara av att vistas där. På juldagen sover vi ut. När vi vaknar hör jag musik från min systers rum. Vi beger oss dit. Nu hörs ljudet tydligare. Jag ser att min syster sitter med sin dotter i knäet och sjunger mantran (som hon brukar göra efter sin yoga träning). Jag och min pojk sätter oss i tystnad bakom. Jack sätter sig i mitt knä och till min förvåning så nöjer han sig med att sitta helt stilla och lyssnar på musiken och vår sång. Efter en liten stund börjar han också sjunga och då blir lyckan fullkomlig och tårar av glädje är inte långt borta.

 

 

Daglig morgonrutin

/i , , ,

För någon vecka sedan gick jag med i en grupp på Facebook som heter online sadhana inspiration (sadhana betyder daglig praktik med övningar av meditation och yoga. Sadhana innebär att utföra övningar regelbundet för att stilla sinnet och få kontakt med sitt inre).
Tittis som har gruppen är utbildad kundaliniyogalärare, hon är  väldigt inspirerande och kunnig på sitt område (se länk till Tittis grupp längre ner).
När jag såg Tittis grupp i nyhetsflödet på fb blev jag nyfiken men tänkte först att det kanske bara blir en stress av att gå med i ännu en grupp (som är på fb och jag känner hur sociala medier dessutom kan vara ett stressmoment i sig).

Då Titti sa att det inte var några krav på att vara delaktig i gruppen så kände jag ändå att jag ville testa. Jag har inte hunnit vara särskilt aktiv i denna grupp och det gav faktiskt upphov till vissa tankar av stress, men samtidigt har jag sagt till mig själv att jag får ta det i den takt jag hinner (vilket Tittis själv betonade var viktigt).
I denna gruppen skulle vi som uppgift (om vi ville) få berätta om vår praktik (och utmaningar) med att göra sadhana varje morgon. Idag hade jag lite tid på morgonen då jag kunde sitta i lugn och ro och hann äntligen kolla klart första videon.

Att få stöd av andra när man genomför en beteendeförändring är betydelsefullt. Om man missar någon dag med sin nya vana är det lätt hänt att man struntar i det igen och sen släpper det helt. Det är just när det är som mest utmanande med att förändra en vana som vi också kan behöva support.  Har man kontakt med andra som också upplever motgångar ibland så är det lättare att fortsätta sin förändring när man kan få stöd.  Är du nyfiken på att få veta mera om Tittis grupp så följ länken här nedan.

https://www.facebook.com/groups/291108031344842/about/

Att ta hand om sig själv

/i , , ,

I mitt förra blogginlägg skrev jag lite om mental träning och om vikten av att ta hand om sig själv.  I detta inlägg har jag fortsatt skriva lite om detta och vad man kan göra för att stilla tankarna.

Det sista har jag upplevt att det är mycket som tar min energi, även småsaker irriterar mig som exempelvis att mitt ex glömde lämna vinterkängorna på skolan till pojken. Ibland känns det också som att jag upplever så mycket intryck hela tiden vilket resulterar i att jag ibland känner att jag bara vill stänga ute allt och alla. Inser dock att jag det sista jobbat extra mycket och att jag då blir mer lättpåverkad av det som händer i den yttre världen.  Jag vet att jag i allt detta också behöver träna på att inte låta saker och ting ta så mycket av min energi utan istället använda mig av ett mer accepterande förhållningssätt.

Jag har tidigare nämnt att vi människor tänker ca 65 000 tankar varje dag, de flesta är samma som de vi tänkte igår. Därför är det inte så konstigt om vi blir trötta av våra tankar då vi lätt hamnar i samma tankespår dag ut och dag in.
Mycket av våra tankar går åt till sådant som tar energi att hela tiden planera hur det skall bli i framtiden och älta saker och situationer som hänt oss tidigare.
Det är fullt mänskligt att reagera över det som händer oss och vår kropp och nervsystem går automatiskt igång på en massa stimuli varje dag men det vi kan träna oss på är att inte låta det som händer oss ta en massa energi. Istället handlar det om att träna på acceptans över det som händer.

Ett sätt att hantera sina tankar är att meditera vilket ger sinnet vila och blir som en träning i att inte fästa för stor vikt vid tankarna som egentligen är just bara tankar.
Om man är stressad av utmattning exempelvis så kan det dock behövas andra åtgärder först innan men ens kan klara av att sitta still och meditera och då behöver man först ta hjälp.
Om meditation känns övermäktigt, som att det bara är ett för stort steg att ta så kan ett första steg vara att bara ta en lugn stund för sig själv. Göra en kopp te och ha lite tid för att bara vara. Gärna direkt på morgonen innan man börjar dagen. Jag kallar detta för Te-tid. Om detta med Te-tid kommer jag att skriva mer om en annan dag.

Jag har under en längre period jobbat ganska mycket och just på kvällen har jag hamnat i stresstankar för allt jag behöver göra. Det som hjälpt mig mycket för stressen är att hålla mig till mina dagliga rutiner.
När jag började göra yoga och meditation 30 min på morgonen och 25-30 min på kvällen så blev det lättare att somna. Det allra sista har jag dock ”tappat det lite” stressat och inte hållit på mina tider vilket gjort att jag fått lite svårare att somna igen. Nu känner jag dock hur jag återigen börjar komma i fas.

För att vi skall må bra så är en av de viktigaste bitarna sömnen, att vi sover tillräckligt och med bra kvalité. Har man stora sömnsvårigheter (som jag själv haft i perioder tidigare) så kan det vara svårt att lyckas somna eller man kanske vaknar för tidigt. Ofta uppstår en massa stressande tankar som i sin tur bildar en negativ spiral därför är meditation ett bra sätt att stilla tankarna.
När det gäller sömmen så är en av de mest betydelsefulla delarna för att sova bra att gå upp och lägga sig varje tid samma dag. Har man dessutom haft en del sömnbesvär tidigare är det av ännu större vikt att hålla på dessa rutiner för att motverka sömnsvårigheter.