Att våga släppa kontrollen

Under sommaren har jag mestadels varit utloggad från sociala medier. Jag har knappt skrivit några statusuppdateringar på facebook. Jag har inte velat lägga upp bilder från ledighet osv (med undantag för lite under juni) men under juli och aug har jag bara varit inne litegrann, för att kolla något event och liknande. Det har varit skönt att vara mer utloggad.
Därför har jag inte heller skrivit för Bloggen/Medveten hälsa på ganska lång tid, men nu är tanken att skriva mer regelbundet igen (även om en gång varannan vecka som jag har som mål att skriva, kanske inte är så ofta egentligen).
Vi har haft en jättehärlig sommar. Under sommaren blev det flera spännande utflykter både på egen hand och tillsammans med min son. Jag kommer troligtvis skriva om detta snart.

 Förrförra veckan drog skolan igång igen för min son. Jag har haft min son två veckor på raken nu (istället för varannan vecka som det är det vanliga) så det har varit extra intensivt.
Jag har velat göra lite roliga saker trots att skolan satt igång. Det har också varit så fint väder så jag har känt att vi måste passa på att njuta av de sista sommardagarna.
Efter första skoldagen frågade min son Jack om vi inte kunde ta hem några av hans kompisar till oss. Jag ville ju helst bara komma in i alla rutiner, ta mig tid att laga mat osv, vilket under sommaren fått lägre prioritet. Att ta hem kompisar kräver lite mer planering, delvis på grund av att vi nu bor längre bort från Gbg där Jack går sin skola. Men jag kände ändå att det är klart att han skall få ta hem sina vänner. Vi planerade att ta med en av Jacks klasskamrater efter skolan på torsdagen. Eftersom vi inte har någon bil skulle vi behöva ta bussen. Jag funderade innan på vad vi skulle kunna göra på bussresan så att kompisen inte skulle hinna bli uttråkad. Att bara låta dem sitta med sina mobiler skulle inte heller kännas så bra.  Så jag började planera att vi skulle göra olika quiss på bussen.

Under torsdagen hämtar jag barnen lite tidigare, delvis för att jag tänker att detta kan medföra att det är mindre folk på bussen. Det blir dock inte inte riktigt som jag hade tänkt mig. Bussresan blir inte alls så där behaglig och kul som jag hade förberett. För det första är det helt knökat på bussen när vi går på (antagligen på grund av alla skolbarn som är på väg hem). Jack och hans kompis får dela på en sittplats. Luftkonditioneringen som vanligtvis brukar fungera gör det inte särskilt bra. Barnen klagar dock inte utan sitter och tittar i en speltidning under en längre del av resan. Efterhand ser jag dock hur speciellt pojkens kompis ser trött ut då det är så varmt på bussen.  Jag ger dem vatten och stöttande ord om att vi snart kommer komma fram. När vi väl kliver av bussen blir allt bra ändå och vi får en lyckad kväll vid havet.

Veckan efter träffar vi under tisdagskvällen vid fotbollsträningen en annan av min sons kompisar och hans mamma. Barnen frågar då om de kan få leka tillsammans dagen efter. Jag säger att ja men det borde väl gå (väl medveten om att jag har svårt för att boka in något spontant, men det känns ok just då).
Väl på vägen hem sen börjar jag dock bli stressad eftersom jag kommer på att jag har en tid att passa på eftermiddagen nästkommande dag. Då kan jag inte hämta tidigare på fritids som var planen. Nu inser jag att jag kanske lovat för mycket. Jag funderar på olika möjligheter. Kanske kan vi gå till poolen nära skolan. Men när jag försöker boka så krånglar allt så jag behöver ha en plan B. Lite senare lyckas jag dock lugna ner mig lite och meddelar kompisens mamma om morgondagens planer. Men en viss stress finns kvar och jag vaknar tidigt på onsdagsmorgonen och kan inte somna om. Trots sömnbristen känner jag mig ganska harmonisk och känner tillit till att allt kommer blir bra. Kvällen blir lyckad med undantag av att min son slår i foten senare på kvällen  vilket medför att leken slutar tidigare än planerat. Men det känns ändå som att de hann med det mesta av det som de ville göra.

Efter dessa båda händelser insåg jag att jag stressat upp mig så mycket i onödan, det var ju befängt att jag gjorde så stora planer, det blev ju ändå inte som jag hade tänkt mig. Men det var inte förrän jag fick pratat med min frisör som polleten verkligen trillade ner. När man berättar för någon annan kan det bli tydligare med det man håller på med.
När jag berättade om min stress och oro så kände jag att men herregud vad håller jag på med, jag måste bara släppa på kontrollen och sluta att planera så mycket. När det gäller barnen så klarar de så mycket själva (min son är snart nio). Man behöver inte underhålla dem hela tiden utan de hittar på saker att göra på egen hand. Jag har länge vetat om att jag har vissa områden där jag fortfarande måste lära mig att släppa kontrollen, det gäller inte bara föräldraskapet utan även i andra delar av mitt liv.

Ibland behöver vi bli påminda från någon annan att det vi håller på med inte är helt sunt. Det är då lätt att bli besviken på sig själv över att man fortfarande inte lärt sig att hantera vissa beteenden eller situationer. Det gäller då att inte slå på sig själv utan att acceptera att man kanske fortfarande har vissa bitar kvar att jobba med. Har man haft ett visst beteende i många år så gäller det att ha tålamod över att det inte går att förända allt över en natt. Men bara det att man är medveten om sina svårigheter är ett stort steg i sig.

 

Är du medveten om vad du har för beteenden eller mönster som du fortfarande försöker kontrollera?

Vågar du släppa kontrollen?

Kan du möta dessa svårigheter med självmedkänsla?

 

 

Fotot är taget i Dahl Rostock, Mellerud. Blommorna är plockade av min mamma i trädgården.