Jag vill inte gömma mig mer nu!

I söndags hade jag min inspirationsföreläsning om min resa resa genom mörkret för Härlanda församling. Vi var ca 45 personer.  Jag kände innan denna föreläsningen att just detta föredrag skulle kännas avgörande på något vis att jag nu verkligen skulle vara redo att stå i min sanning, våga stå i mörkret fullt ut, samt möta mina rädslor kring om folk skulle gilla min föreläsning eller inte.

Det som kändes utmanande var att jag tidigare endast haft detta föredrag för målgruppen människor med psykisk ohälsa. Att ha denna föreläsningen på församlingshem (där jag tidigare föreläst mestadels om sårbarhet) kändes lite utanför komfortzonen. Särskilt med tanke på att min inspirationsföreläsning varit den föreläsningen som känts som mest utmanande att framföra eftersom jag berättar delar ur min självbiografiska historia och även visar mina bilder på storskärm och berättar historian kring dem som är ganska mörk.

Inför söndagens föreläsning krävdes det ingen anmälan innan och varken jag eller personal på församlingshemmet visste vilka som skulle komma eller hur många vi skulle bli. Jag visste att flera jag kände skulle komma dit och jag visste också att vem som helst skulle kunna dyka upp på föreläsningen vilket var lite nervöst.

Jag har vetat i många år att jag skall föreläsa och berätta min historia för att på så sätt kunna hjälpa andra. Så på något vis har jag varit förberedd på detta men att sedan verkligen göra det har krävts ett enormt mod. Ibland har jag frågat mig hur skall jag orka göra det här att hela tiden kasta mig ut gång på gång i ovissheten men så har jag blivit påmind om att det är också det som är en av nyckelingredienserna till att leva ett sårbart liv.

Brene Brown som är sociolog och författare som skrivit boken Mod att vara sårbar definierar sårbarhet (som hon för övrigt säger är en styrka) som följande:

Sårbarhet handlar om känslomässig nakenhet, ovisshet och risktagande. Vi vet ju faktiskt inte riktigt hur det vi gör kommer att tas emot men det är också genom sårbarheten som vi verkligen kan känna att vi lever fullt ut och får tillgång till det vi längtar efter som, äkthet, autenticitet och samhörighet.

Efter föreläsningen i söndags fick jag motivation till att skriva rubriken till detta inlägg

”jag vill inte gömma mig mera nu”. Jag vill inte ”försköna” min historia, föreläsa om det som känns mindre jobbigt, utan våga lyfta det som är svårt i kombination med att visa upp det positiva, det som varit verksamt för att uppnå hälsa.

Inser att det inte bara handlar om att jag vill sluta gömma mitt mörker utan jag vill även sluta gömma mitt ljus, dvs jag vill våga ta mer plats, våga tro på mina drömmar och att jag kan bidra till världen.

På slutet av min föreläsning om min resa genom mörkret säger jag att efter 6 år på min konstnärliga resa genom mörkret insåg jag att det var inte mitt mörker som skrämde mig mest utan mitt ljus.

Vilka rädslor hindrar dig för att stå i din sanning fullt ut?

 Vad skulle du göra om du inte kände rädslor för vad andra skulle tycka om det du gör?